Teaching Sabbatical – UC Berkeley 2022

Erfarenheter från en utlandstermin

Smartare än en åttondeklassare…?

Terminen har onekligen kommit igång igen och i Berkeley har universitetsområdet fyllts med studenter. De första veckorna här hade jag inte tillgång till en egen arbetsplats på institutionen utan tog då ofta min tillflykt till de storslagna och vackra läsesalarna i huvudbiblioteket Doe Memorial Library. Biblioteket har sitt namn efter Charles Franklin Doe (1833−1904), en affärsman i San Francisco som testamenterade sin förmögenhet för byggandet av en minst sagt imposant biblioteksbyggnad i neoklassisk stil, vilken stod klar 1910.

1997 invigdes den underjordiska (!) anläggningen Main Gardner Stacks i anslutning till Doe Memorial Library. Biblioteket har sitt namn efter David P. Gardner (f. 1933) som bl.a. varit ordförande för universitetskonglomeratet University of California. Main Gardner Stacks innehåller universitetsbibliotekets öppna samling och dess entré för tankarna till en modern form av trapphuset i Vatikanmuseerna. Trapphuset leder sedan ut i ett för den ovane besökaren virrvarr av rum fyllda med bokhyllor. Det är inte riktigt lika besvärligt att hitta den bok man söker som det var för William av Baskerville i Ecos Rosens namn men tankarna går onekligen till biblioteket i denna roman. Om man nu inte hittar den bok man letar efter är det kanske i och för sig inte så underligt. Berkeleys universitetsbibliotek är nämligen det fjärde största i USA och rymmer 13,5 miljoner volymer.

Men nu tillbaka till där jag började detta inlägg. När jag i början av augusti började hålla till i biblioteket var det ganska öde, vilket bilden nedan från den stora läsesalen visar, men när jag skulle gå dit idag för att byta miljö en stund var det överfullt med studenter. Det är onekligen stimulerande med bibliotek som sjuder av liv och studiero. På gräsytan strax norr om bibliotekets huvudentré var det också liv och rörelse med flera studentföreningar som försökte locka nya studenter att engagera sig i just deras intresseförening, ”fraternity” eller ”sorority”.

Men idag var det vare sig Berkeley-studenternas eller mina egna studier och förberedelser som stack ut. Den riktiga kyrkohistoriska duvningen fick jag istället när jag kom hem. Isak har nämligen en ovanligt ambitiös/krävande historielärare som ger rejält med läxor. Just nu behandlar de förenta staternas allra tidigast historia. Förra veckan var hemläxan idéhistoriskt inriktad och då hade Isak i uppgift att redogöra för om det huvudsakligen var reformationen, Upplysningens syn på fri- och rättigheter eller nya vetenskapliga landvinningar som ledde fram till att de tretton staterna förklarade sig självständiga från England 1776. Nästan som tentafrågor till grundstudenter i historia tänkte jag när jag hörde det, och var nog till föga hjälp eftersom jag tyckte att man kunde svara nästan lika bra och rätt oavsett om man fokuserade på arvet efter reformationen eller Upplysningsidéernas inflytande. De senaste dagarna, och framför allt ikväll har vi tagit ett steg tillbaka och jobbat med de första kolonierna. En nyttig kyrkohistorisk repetition blev det när Isak fick redogöra för och vi tillsammans fick gå igenom utvecklingen från puritanernas ankomst med Mayflower 1620 fram till 1700-talets mitt. Vi talade om dissenters, kyrkotukt, kväkare, ortodoxi, förhållande kyrka-stat och mycket annat. Det blev en bra repetition av saker som jag inte läst om på många år (och i ärlighetens namn också glömt en del av) och förhoppningsvis hade Isak äntligen nytta av att ha en pappa som är kyrkohistoriker.

Och på tal om kyrkohistoria och den nyare forskningen om amerikanskt 1600- och 1700-tal så hade jag i fredags förmånen att äta lunch professorn i skandinaviska studier, Linda Rugg. Hon berättade bl.a. om sin forskning om de två svenska bröderna prästen Andreas Hesselius (1677−1733) och konstnären Gustaf Hesselius (1682−1755) som under tidigt 1700-tal kom till svenskkolonin i Delaware. Gustafs målningar av ursprungsbefolkningen är såvitt jag förstår tämligen kända men Andreas vedermödor som en av den svenska kyrkans utlandsstationerade präster är onekligen en spännande och inte lika känd historia, även om Gunnar Carlquist (1889−1963) som vanligt varit framme och skrivit något litet även om detta.

Avslutningsvis kan det nämnas att Jenny och jag i torsdags begav oss till San Francisco för att rösta på konsulatet. Det kändes lite högtidligt.

augusti 30, 2022

Inlägget postades i

Okategoriserade