I lördags begick vi premiär. Vi begav oss till California Memorial Stadium, beläget i östra delarna av universitetsområdet i Berkeley, för att se Cal Bears andra seriematch för säsongen. Motståndarlaget var UNLV Rebels, det vill säga universitetsfotbollslaget från Las Vegas.
Amerikansk fotboll upptar onekligen mycket tid och entusiasm i det amerikanska samhället i stort, och det gäller även på många av universiteten här i landet – så även i Berkeley. På olika sätt – senast idag i ett allmänt e-postutskick till personalen – påminns man återkommande om fotbollslagets bravader och kommande matcher. Sporten har en självklar plats i universitetslivet och har helt naturligt en framträdande plats på universitetets hemsida (men tydligen inte just idag då man, förståeligt nog, uppmärksammar att man enligt en ny ranking är det bästa statliga universitet i USA) och i dess marknadsföring. Det handlar i inte så ringa grad om att attrahera studenter men givetvis också om att odla UCB som varumärke.
Det är inte bara själva matchen som lockar utan även alla kringarrangemang. Att studenter och andra supportrar, unga som gamla, träffas för att ladda upp inför matchen är en självklarhet. När vi tog oss till arenan stötte vi på många i supportertröjor som vid en medhavd grill samlat sig för att äta och dricka gott och att ladda inför matchen. Väl på arenan fortsätter det hela, och utöver mat och dryck så är det givetvis självklart att alla och envar besöker någon av de många butikerna och utökar supportergarderoben (så även vi).
Festligt är det även på själva planen även innan matchen (och för den delen under de olika avbrotten). Den är universitetets ”marching band” som spelar, hejarklack som peppar publiken, maskoten Oski som springer runt och hälsar på barn och andra supportrar med barnasinnet i behåll, olika utlottningstävlingar där publiken deltar samt en hel del presentationer av atleter inom andra sporter vid universitetet som ska uppmärksammas för sina framgångar. Som så ofta vid ett evenemang av detta slag uppmärksammades också en militär veteran.
Men i centrum står ändå själva spelet. Och vad kan jag säga om det? Ja, de läsare som känner mig vet att jag nog gör bäst i att ligga lågt. Någon stor sportexpert är jag inte och kanske allra minst när det gäller amerikansk fotboll. Om jag ändå ska drista mig till att säga tre saker så tänker jag för det första att planen kan liknas vid ett slagfält där positioner och yta ska vinnas, för det andra att en match som effektiv tid endast är 60 minuter lugnt kan pågå i tre timmar (en massa dötid med andra ord) och för det tredje att det kan bli riktigt spännande när passningarna sitter och det blir en spännande löpning för en möjlig touch down.
För oss är bollen i normalfallet rund och allting kan som bekant hända. Även när det gäller amerikansk fotboll – där bollen alltså inte rund – blev det i lördagens match tydligt att allt kunde hända. Det var nervöst och pirrigt bra länge mot slutet av matchen där vi befarade att UNLV kunde ta in det försprång som Cal hade kämpat sig till. Det var precis först i slutsekunderna som det stod klart att Cal hade segrat med 20−14.
Nu ser vi fram emot nästa hemmamatch – den 24 september möter vi Arizona Wildcats.
Go Bears!
Alexander
