Long time, no see. Egentligen hade jag för avsikt att skriva fler blogginlägg under december månad. Kanske är det terminsslutet med läsning av studentuppsatser och betygssättning som i någon mån sugit musten ur mig. Kanske är det känslan av att ett härligt äventyr – och en välkommen respit från livet hemma i Lund – går mot sitt slut som gett mig skrivkramp. Nåväl, det blev totalt 31 inlägg under 20 veckor. Kanske ändå inte helt illa presterat av en ovan bloggare.
På listan över potentiella ämnen som jag så att säga inte hann med fanns en redogörelse över vår resa längs Highway 1 under Thanksgivning-lovet och något om de härliga dagarna hos Wendi och dr h.c. Robert Resnick i Pascific Palisades. När det gäller universitetet hade jag tänkt skriva om systemet med tenure track och de återkommande sabbaticals som universitetslärare vid UC Berkeley åtnjuter var nionde termin (en ordning som snarast borde införas hemma).
Två andra universitetsrelaterade teman, som jag alltså istället får utveckla i ett annat sammanhang, rör för det första de utmaningar avseende finansiering som UC Berkeley verkar stå inför (det gäller då den statliga finansieringen som procentuellt sett minskat kraftigt de senaste decennierna). För det andra så hade det, tycker i alla fall jag, varit intressant att lite mer ingående resonera hur vi i Europa blickar mot och jämför oss med universitet som till exempel Berkeley och Stanford. Återkommande kommer delegationer från europeiska universitet till Bay Area – så även från LU – för att ”benchmarka” och låta sig influeras av vad man gör på denna sidan Atlanten. Det fordras givetvis ett mer ingående resonemang för att göra detta fenomen rättvisa, men jag tänker ofta att det inte är riktigt lätt att jämföra – om uttrycket tillåts – äpplen och päron samt att ”it’s all ’bout the money” (för att ta en finkulturell referens från slutet av 90-talet ;)). Men mer om detta någon annan gång och i ett annat sammanhang.
Det har givetvis varit oerhört givande att tillbringa en termin vid Berkeleyuniversitetet. Personer som jag mött – lärare, forskare, administratörer och inte minst studenterna – har varit oerhört välkomnande, vänliga och generösa med sin tid. Samtidigt ska man dock vara ärlig och säga att det kräver litet av den som gästar ett framgångsrikt amerikanskt universitet när det gäller att skapa kontakter och hitta sammanhang, kanske särskilt som covid i alla fall mentalt finns kvar och många arbetar hemifrån. Min strategi för att bemästra detta har varit att bestämma 1−2 möten per vecka (fika eller lunch) med personer jag gärna vill tala med. Även om jag kanske inte höll fast vid min strategi ändå in i kaklet så har detta inneburit en möjlighet att lära mig mycket om Berkeley och de kollegor som arbetar här.
Men kollegor i all ära så är det nog ändå mötet med studenterna som varit det mest glädjefyllda. De studenter som jag mött har varit kunniga och intresserade. Nästan uteslutande har de exemplariskt skött inläsningen inför våra veckovisa seminarier och när det gäller de skriftliga uppgifter som de kontinuerligt lämnat in under kursens gång har jag imponerats av hur väl de alla behärskar det akademiska skrivandet.
Det finns givetvis otaliga lärdomar att dra av en vistelse som den jag snart har bakom mig. En av de mer påtagliga erfarenheterna handlar dock om detta att komma till en ny arbetsplats. ”Checklista för introduktion av nyanställda” är ett dokument som vi har på min heminstitution i Lund och säkerligen på många andra arbetsplatser. Det är inte sällan som jag har tagit emot och välkomnat nyanställda med den checklistan framför mig. Den är tänkt att säkerställa att man verkligen förmedlar allt det som en ny medarbetare kan tänkas behöva veta för att på ett bra sätt kunna utföra sitt arbete och komma tillrätta i miljön. En vinst med att vistas i Berkeley är att jag nu så att säga fått chansen att vara den som sitter på andra sidan bordet, det vill säga vara den nya medarbetaren. Hemma i Lund och på CTR känns ju de flesta rutiner så invanda att det är svårt att förstå att det som är rutin för mig inte är det för någon som är ny i sammanhanget.
Men terminen här i Kalifornien har också varit en upplevelse för hela vår familj. Det har någon gång blivit mig sagt att man inte ska skräppa (fram till nu trodde jag ”skräppa” var ett dialektalt uttryck, men SAOB ger annat besked) över sina barn. Men nu ska jag låta jante flyga och fara. Faktum är att Jenny och jag är mycket stolta över Isak och Ella och hur de klarat av sin utlandstermin. Givetvis fanns det utmaningar i början av terminen, men båda har verkligen lagt manken till när det gäller skolarbetet och för att bli en del av de sammanhang i vilka de rört sig. De har varit med i skolans fotbolls- och basketlag och de har skaffat sig amerikanska vänner. Deras engelska har också utvecklats på ett imponerande sätt, och nu är det inte längre vi föräldrar som kommer med påpekanden om uttal etc.
På Stanley Middle School där Isak och Ella tillbringat höstterminen utses varje vecka ”Wildcat of the Week”. Vildkatten är skolans maskot och utmärkelsen ”Wildcat of the Week” går till en elev som utmärkt sig som en god kamrat eller för sina goda prestationer. Med en skola med ca 1 050 elever är det givetvis inte lätt att ta hem en sådan ”trofé”. Förvisso lätt partisk [dagens underdrift!] men som jag ser det hade Isak och Ella förtjänat denna utmärkelse varenda vecka.
Inte så lite imponerad är jag också av Jenny. Tjänstledig från sitt ordinarie arbete under hela hösten var hon inför vår resa hit nog inställd på att det skulle bli en termin med mycket egentid och kanske bitvis till och med litet ensamt. Så blev det dock inte. Som volontär på barnens skola har hon ett par gånger varje vecka hjälpt till med såväl kopiering som lunchserveringen. Det lilla gymmet Lamorinda Crossfit har också blivit en viktig plats för henne. Minst sex dagar i veckan har hon målmedvetet kombinerat styrke- och konditionsträning och i detta sammanhang fått flera goda vänner. Farligt stark har hon blivit på köpet.
Om några timmar ska vi laga vår nyårsmiddag, och var och en summerar vi nog 2022. För oss som familj blir det givetvis året då ett generöst stipendium från STINT möjliggjorde ett riktigt äventyr fyllt med härliga minnen. Ett sätt att återgälda den generositet som visats oss är givetvis att stå till förfogande för andra som funderar över en liknande utlandsvistelse. Går du i sådana tankar är du varmt välkommen att höra av dig. Mina kontaktuppgifter finns nedan.
Om en vecka är vi åter i Sverige. I veckan som kommer avvecklar vi lägenheten och packar. Med redan nu stänger jag bloggen, önskar gott nytt 2023 och sätter punkt. Eller som vi plägar säga i Lund – dixi!
Alexander
