Apropå mitt tidigare inlägg om David Lodges fiktiva roman Changing Places blev jag kontaktad av en boksynt läsare av bloggen. Hen tipsade om Sven Delblancs (1931−1992) Åsnebryggan. Dagboksroman (utgiven första gången 1969). Delblanc tillbringade läsåret 1968−1969 som gästlärare här i Berkeley och det är iakttagelser från denna vistelse som står i centrum i boken.
Delblanc hamnade onekligen mitt i händelsernas centrum. Detta var studentradikalismens tid i Berkeley. Debattens vågor gick höga – det handlade bland annat om medborgarrättsfrågor och yttrandefrihet och säkerligen inte så lite om Vietnamkriget. Med tiden gick allt dock över styr. Att studenterna ockuperade en övergiven parkering, som de kom att kalla People’s Park, gav delstatsguvernören Ronald Reagan, som såg universitetet som en plantskola för allehanda vänsteridéer, en förevändning att ingripa på det mest brutala sätt. Han beordrade bland annat in 2 000 man ur nationalgardet för att hantera demonstranterna.
Delblanc hade redan tidigare ställt sig på de protesterande studenternas sida och tillsammans med andra professorer vid olika manifestationer och demonstrationer visat sitt deltagande. Han beskriver också hur han successivt vande sig vid tumultet, våldet och tårgasen på universitetsområdet. Ingående redogör han också för den polisbrutalitet som demonstrerande studenter råkade ut för.
Efter det att soldater och polis natten mellan den 14−15 maj 1969 med våld rensat och utrymt den ockuperade People´s Park dras Delblanc dock mer aktivt med i förloppet. När han vid lunchtid den 15 maj passerar Sproul Hall, vilket är universitetets huvudbyggnad, beskriver han hur han fångas upp av en demonstrerande folkmassa: ”Oemotståndligt förs jag med av folkmassan.” Delblanc blir fast i ett av de mest förödande ”slag” som utspelas mellan studenterna och polis/militär under dessa turbulenta månader. Uppemot hundra personer skadas. Någon avlider till och med av sin skador. Överhetens konfrontativa hållning fördöms hårt av Delblanc: ”Hela detta anfall kom totalt oväntat. Reagan har satt in en terroraktion för att skrämma de radikala studenterna. Parken betyder mindre, den har bara fungerat som lämplig förevändning.”. Den 15 maj var emellertid bara den första dagen av många dagar av sammandrabbning och brutalitet.
Men Delblancs bok handlar även om andra saker (eller är det egentliga olika uttryck för samma sak?). Insiktsfullt, men med ett språk som vi gör klokt i att undvika idag, skriver Delblanc om det amerikanska samhällets utmaningar såsom inkomstklyftor, Vietnamkrigets konsekvenser samt rasmotsättningar. Han konstaterar lakoniskt att de allra flesta vet vari problemen består och hur de kan lösas, men att det inte finns vilja att gå från idé till handling. Delblanc beskriver hur politiker under vissa betingelser inte kan, eller snarast sagt inte vill adressera samhällsutmaningarna och hur det i sådana situationer uppstår ett politiskt rävspel för att slippa att ta ansvar. Rasismen i det amerikanska samhället beskriver han som en sådan fråga – han talar om den som ”en horunge” som ingen vill ta ansvar för. Det finns väl dessvärre mycket som talar för att han kommit till samma slutsats idag.
Som talade han till vår egen tid konstaterar han också att amerikanska politiker bemästrar förmågan att locka fram de mest illvilliga sidorna hos medborgarna. Om det politiska samtalet i samband med valet hösten 1968 skriver han bland annat: ”Det är mer lönsamt att vädja till människors hat och fruktan än till deras förtröstan och hopp.”
Delblancs dagboksroman är som jag ser det mycket läsvärd. Den rymmer mycket mer än vad jag kunnat beröra här. Han skriver till exempel humoristiskt och sant om TV-mediets inflytande (idag skulle vi väl tala om sociala medier), om det nödvändiga i att ha bil i USA (vi liksom Delblanc och hans dotter verkar vara de enda som inte har bil här), om den komplexa relation till sin far (som hela hans författarskap enligt hans egen utsaga på olika sätt cirkulerar kring) och om hippiekulturen i Berkeley.
Läst som ett tidsdokument och del av tidens diskurs framstår Delblanc dock både som fram- och vidsynt. Iakttagelserna han gör är skarpa och bidrar med relief åt vår tids samtal. Det kan naturligtvis handla om den diskussion om akademisk frihet och politikernas påstådda klåfingrighet som vi vid universiteten ofta återkommer till. Men boken adresserar alltså även mer allmänmänskliga frågor, som hur vi hanterar de så kallade samhällsutmaningarna eller väljer att se på och bemöta våra medmänniskor.
Som jag nog nämnt i ett tidigare inlägg har frågan om People´s Park återigen hamnat på agendan. Området – stort som 2−3 fotbollsplaner – ligger på bästa läge strax söder om campus och ägs av universitet. Föga förvånande vill universitetet expandera och bebygga området. Samtidigt höjs röster för att bevara området som just en folkets park. Ideal och verklighet går dock isär. Idag är parken, om det nu ens kan kallas för park, ett tillhåll för människor som av olika anledningar är hemlösa.
När jag för en stund sedan gick för att ta mig en titt på hur parken ser ut idag möttes jag först av en mycket fin graffittivägg som så att säga dokumenterar och hyllar minnet av händelserna under 1960-talets slut. Därefter kom jag fram till själva parken. Det blev väldigt uppenbart att minnet av det förflutna och parken som den ter sig ut idag är två helt olika ting.
Berkeleyhälsningar,
Alexander
