I fredags samlades alla STINT-stipendiater som denna höst vistas i USA på Ohio State University (OSU) i Columbus för ett mitterminsseminarium. Totalt är vi tretton stipendiater som just nu vistas vid STINT:s olika partneruniversitet i USA. Det var roligt och givande att få träffa dessa kollegor och företrädarna för STINT som var på plats.
Dagen inledes med tre presentationer av personer verksamma vid OSU. Fernando Unzueta, Associate Vice-Provost for Global Strategies and International Affairs, höll den första presentationen och berättade bl.a. att OSU, som grundades 1870, har 65 795 studenter, erbjuder ca 200 majors och ca 12 000 kurser. Detta mastodontuniversitet är bland de 25 främsta statliga universiteten i USA. Sett till internationalisering så reser ca 3 000 av OSU:s studenter på utlandstermin varje år. Det finns utbytesavtal med ca 50 olika länder. Totalt antal inkommande internationella studenter är knappt 6 000 per år, varav mer än hälften kommer från Kina.
Som vid många andra amerikanska universitet har idrott en särskild plats även vid OSU. Universitetets idrottslag tävlar under namnet Ohio State Buckeyes [buckeye är tydligen hästkastanj] och man är särskilt stolt över fotbolls- och hockeylagen. Lite imponerande är det att hemmaarenan för Ohio State Buckeyes football kan ta in 102 780 åskådare.
Därefter presenterade David Sovic, Assistant Director for Research-Related Programs and Instructional Redesign vid Michael V. Drake Institute for Teaching and Learning, det arbete för högskolepedagogisk utveckling som bedrivs vid OSU. En ganska liten enhet – åtta anställda och en del universitetslärare ute på olika institutioner – bedriver en gedigen verksamhet. Det handlar bl.a. om pedagogiskt stöd till enskilda lärare, hjälp med utvärdering och kurs- och programutveckling och introduktion för undervisande doktorander. En hel del – kanske till och med det mesta – kände jag igen från den verksamhet som bedrivs vid de högskolepedagogiska utvecklingsenheterna i Lund (AHU, Centre for Engineering Education och MedCUL). Det är intressant – och kanske också betryggande – att det förhåller sig på det viset.
En sak noterade jag dock särskilt. Sovic var noga med att betona att den individbaserade coachingen som enheten erbjuder universitetets lärare är konfidentiell. Det säger, tror jag, något om hur känsligt det kan vara att diskutera pedagogik och den egna undervisningspraktiken i ett kollegialt sammanhang. Att det förhåller sig på det viset är lite sorgligt, och är givetvis inget som gynnar vare sig studenter eller lärare. Jag tror och hoppas att det inte är på det sättet hemma.
Tack vare Ola Ahlquist, professor i geografi och Associate Vice Provost for Academic Enrichment, fick vi också fördjupade insikter om hur det är att arbeta vid OSU. Ahlquist berättade om sin akademiska karriär, från forskarutbildning vid Stockholms universitet, via postdoktoranställningar vid UC Santa Barbara och Penn State University till ett s.k. tenure track vid OSU. Generöst delade Ahlquist med sig av sina erfarenheter av att ta sig fram och etablera sig i det amerikanska universitetssystemet. Han talade även om hur amerikanska universitet anstränger sig för att vara inkluderande och att nå ut till grupper av studenter som i normalfallet inte söker sig till högre utbildning. Det är uppenbart att studentpopulationen vid amerikanska universitet inte återspeglar befolkningen i USA i stort (detsamma gäller nog dessvärre även Sverige) och att de som läser vid universitet eller college här antingen är priviligierade eller har en stark inre drivkraft (eller både ock).
Efter dessa OSU-presentationer var det dags för oss stipendiater att mer ingående presentera oss och våra erfarenheter från våra respektive värduniversitet. Till följd av att vissa STINT-vistelser (däribland min egen) fått skjutas fram på grund av pandemin är vi som sagt totalt tretton stycken stipendiater i USA just nu. Det är tydligen fler än någonsin tidigare. Vi är fördelade på sju olika lärosäten, nämligen Amherst College, Arizona State University, Ohio State University, UC Los Angeles, University of Texas at Austin, Williams College och UC Berkeley. Vi stipendiater kommer från alla möjliga discipliner, t.ex. arbetsterapi, exegetik, kyrkohistoria, matematik, nationalekonomi, portugisiska, psykologi, sjukgymnastik, sociologi, statsvetenskap och vårdvetenskap.
Det är givetvis inte möjligt att påstå att alla vi som är STINT-stipendiater denna termin uppfattar högre utbildning i USA på samma sätt. När jag i fredags lyssnade på mina kollegor tyckte jag mig dock kunna urskilja några iakttagelser som de flesta av oss har gemensamt oberoende av värdlärosäte. Hit hör bl.a. att många av oss noterar att amerikanska universitetslärare har större möjligheter att fritt utforma sin undervisning än vad svenska universitetslärare har (av en STINT-stipendiat sammanfattat som ”highly flexible system/high level of trust in faculty/low level of control”), att relationen mellan student och lärare är mer hierarkisk här, att forskning även här ofta framstår som mer prioriterat än undervisning, att universiteten här är bra mycket bättre än svenska universitet på att odla en känsla av tillhörighet (”community feeling”) och att det är svårt att identifiera mötesplatser för mer informella samtal (t.ex. lyser de svenska fikarummen här med sin frånvaro). Det finns, tycker jag, också en stor samsyn om att de flesta som man möter – såväl personal som studenter – är mycket vänliga och hjälpsamma samt att det är en stor förmån att få vara STINT-stipendiat.
Att träffa de andra STINT-stipendiaterna och företrädarna för STINT kändes onekligen fint och gav god energi inför de återstående månaderna här i USA. Nu är vi – på både gott och ont – halvvägs!
Varma hälsningar,
Alexander