…iakttagelser kan jag kanske tillåta mig att dela så här när det går mot helg:
För det första: På kursen som jag ansvarar för har vi den senaste veckan talat en del om religionens förändrade ställning i Europa under perioden 1850-1970. En av forskarna vars böcker vi har läst driver tesen att nyckeln till att förstå religionens förändrade ställning i Storbritannien är 1960-talet. Decenniet innebar socialt, kulturellt och politiskt en sådan omvälvning att kristendomen enligt denne forskare upphörde att vara en gemensam tolkningsram. Decenniet blev så att säga slutet för kristendomen som gemensam diskurs.
Om det stämmer för Storbritannien, eller för Europa i stort, kan man förvisso diskutera men helt klart är att situationen i Nordamerika är annorlunda. Här har evangelikala kristna alltjämt ett stort inflytande, även om andra ideologiska och teologiska yttringar som bekant också kommer till uttryck. Motsättningarna mellan dessa olika grupper präglar i hög grad den amerikanska samhällsdebatten.
Möjligen kan man dock skönja en förändring vad gäller det evangelikala inflytandet även här. Det hävdas det i alla fall i dagens podsamtal i serien The Daily (en podcast från New York Times). I detta samtal med titeln “The Pastors Being Driven Out by Trumpism” drivs tesen att coronapandemin och trumpismen drivit människor från kyrkan. I det förra fallet handlar det helt enkelt om att många av dem som firade gudstjänst innan pandemin helt enkelt inte återupptagit vanan att fira gudstjänst efter det att coronarestriktionerna har lyfts. I det senare fallet – vilket i samtalet illustreras med en intervju med en pastor – driver det starka stödet för Trump i vissa evangelikala kretsar många pastorer till att lämna kyrkan och sitt yrke eller att i alla fall söka sig till sammanhang som inte är lika konservativa.
Just pastorn som intervjuas i podsamtalet är uppvuxen i delstaten Arkansas. Under sina ungdomsår varnades han för guvernören i delstaten, sedermera presidenten, Bill Clinton. Pastorer och andra hävdade helt enkelt att man inte kunde rösta på en man med så låg moral och en så tvivelaktig livsföring. Clinton var, får man nog ändå tillstå, en västanvind i jämförelse med USA:s 45:e president. När pastorn i reportaget inför presidentvalet 2016 insåg detta och därtill publikt konstaterade att det av samma skäl var lika ohållbart att rösta på Trump som det ett decennium tidigare varit att rösta på Bill Clinton kom han att få utstå stark kritik från många församlingsmedlemmar. När han sommaren 2020 efter misshandeln av George Floyd inskred till försvar för Black Lives Matter tilltog kritiken igen. Han lämnade då tjänsten i församlingen.
Men så enkelt som att herdar, till skillnad från sina får, inser att det är fara och färde och lämnar en flock som inte vill ha beskydd är det givetvis inte. (Tveksam liknelse det här – en god herde överger väl aldrig sina får hur inskränkta de än kan tänkas vara…) Det finns pastorer med en mer konservativ agenda som är villiga att ta över där med liberalt sinnade pastorer har lämnat.
Det återstår att se om evangelikala kristna kan behålla sin starka ställning och sitt inflytande i det amerikanska samhället. En sådan händelse som att Högsta domstolen rev upp Roe vs. Wade talar t.ex. för att inflytandet är betydande. Värre än att pastorer byter församlingar är nog emellertid detta med minskat gudstjänstdeltagande. Om det faktum att människor slutar att fira gudstjänst sammanfaller med att de successivt får andra värderingar och kanske till och med slutar att uppfostra sina barn utifrån religiösa övertygelser så kommer den kristna diskursen att bli lika underordnad här som den blev i Storbritannien under 1960- och 1970-talen.
För det andra: På norrsidan gränsar lägenheten vi bor i till Lafayettes begravningsplats. Våra sovrum ligger åt det hållet. Praktiskt kan någon kanske tycka – då blir det väl dödstyst om nätterna!? Nja, inte riktigt. På andra sidan begravningsplatsen är nämligen den 8-filiga motorvägen I-24 belägen. (Lite ironiskt är det att vi någon gång emellanåt klagat på att vårt radhus i Lund på södersidan vetter mot Sandbyvägen. Efter terminen här är det nog slut på den klagosången.)
Hur som helst. Igår tog vi en promenad på kyrkogården. När vi har rundat 2/3-delar av den kulle som begravningsplatsen ligger på ser vi en man som ligger i gruset mellan några gravstenar. Ja, glöm bilden av en gräsbeklädd eller buxbominramad svensk kyrkogård. Här är det så pass torrt och kargt att större delen av begravningsplatsen är grus, sand och gravstenar.
Vi tyckte nog både Jenny och jag att det var konstigt att det låg en man mellan några gravstenar en bit upp i backen, men vad sjutton – det finns en del saker i vår värld som är märkliga. När vi passerat förbi upptäckte han oss och ropade på mig: ”−Sir, can you take a photo of me?”. Det hela blev därmed än mer märkligt, men inte kan man svara nej på en sådan fråga.
Jag tog mig upp till mannen och fördomsfull som jag är sa jag något i stil med att det kanske finns roligare ställen än en kyrkogård för ett foto. Då berättade mannen – som kanske kan ha varit strax över 60 år – att det här var hans plats, dvs. att han hade köpt gravrätten för den lilla yta där han låg. Han berättade att han ibland åkte till sin gravrätt för att tänka på livets förgänglighet och också för att njuta av den plats där han skulle vila när jordelivet var över. Särskilt viktig blev denna ”ritual” de dagar som han upplevde som jobbiga.
Vi talade vidare en stund och han frågade om min europeiska dialekt och varifrån jag kom. När jag berättade att jag kom från Sverige svarade han ”−Hur mår du?”. Det visade sig att han bott i Sverige under senare hälften av 80-talet och stora delar av 90-talet, att ett av hans barn var född i Sverige och att han drivit olika företag i såväl Göteborg som Stockholm. Metropoler som Lund och Borås kände han också till.
Upplyft lämnade jag samtalet med mannen och insåg att det kanske trots allt inte är så konstigt att ligga där i gruset mellan gravarna.
Trevlig helg!
Alexander