Den 11 november är helgdag här i USA. Det är Veterans Day. Detta är dagen då man hedrar alla dem som tjänstgjort inom militären. I flera andra länder högtidlighåller man denna dag årsdagen av slutet av 1:a världskriget.
USA:s väpnade styrkor består av sex militärgrenar: armén, flottan, marinkåren, flygvapnet, rymdstyrkan och kustbevakningen. För närvarande tjänstgör ca 1 358 500 personer inom någon av dessa militärgrenar. USA är, som bekant, det land i världen som spenderar mest på sin krigsmakt – nästan 800 miljarder dollar.
Under Veterans Day uppmärksammas alla de som tjänstgjort i USA:s väpnade styrkor. Utöver Veterans Day är även Memorial Day i maj en nationell helgdag, men då hedras endast de som stupat i strid.
I USA finns ca 16,5 miljoner veteraner, vilket motsvarar 6,4 % av den vuxna befolkningen. Av dessa har ca 3,5 miljoner tjänstgjort efter händelserna den 9 september 2011 (huvudsakligen krigen i Afghanistan och Irak). Det finns ett särskilt regeringsdepartement som hanterar ärenden som rör veteraner, U.S. Department of Veterans Affairs. Detta departement har bland annat till uppgift att ordna så att veteraner får tillgång till hälso- och sjukvård och att sköta de 142 begravningsplatser som finns på olika ställen i USA men också på andra kontinenter där amerikanska soldater stupat.
Igår bjöd stadsbiblioteket i Lafayette tillsammans med The Acalanes Chapter of the Daughters of the America Revolution in till ett seminarium på temat “The Vietnam War: Two Perspectives” som en del i högtidlighållandet av Veterans Day. Jenny och jag var där och fick lyssna till två intressanta föredrag. Veteranen Steven Burchik berättade om sin tid i Vietnam 1968-1969. Burchik, som i princip alltid hade med sin kamera, tog under sina år i Vietnamn ca 4 000 foton och skrev nästan varje dag brev till sin blivande fru. Detta material har på senare år resulterat i ett antal böcker och flera föredrag.
Burchik berättade bland annat om hur det var att anlända till Vietnam och vistas i trakterna söder om Saigon strax efter det att Têt-offensiven inletts. Han berättade om hur det infanteri han tillhörde hade i uppgift att patrullera olika områden och att pacificera vietnamesiska byar. Även om det är lätt att tänka på de illdåd som begicks var, menade Burchik, deras uppgift att hjälpa och stödja lokalbefolkningen. Under den efterföljande frågestunden framkom det att många av de amerikanska soldater som tjänstgjort i Vietnam inte gärna talade om sin tid i landet. Burchik hade för egen del inte talat om sin tjänstgöring i offentliga sammanhang på fyra decennier och det var först i samband med pandemin som han gick tillbaka till dessa minnen. Med tanke på att Vietnamprotesterna kanske kan sägas ha haft sitt epicentrum i denna del av Kalifornien – och särskilt i Berkeley – är det kanske inte så konstigt.
Även om Burchik inte nämnde de mörka sidorna av detta krig – vilket är konstigt med tanke på att så många människor miste livet till följd av konflikten – så kom de aspekterna fram i det följande föredraget. Då talade Leslie Ann Pfeifer om sin tid som flygvärdinna på de flyg som tog soldaterna till och från Vietnam (på återresorna gick planen under namnet Freedom Bird). Totalt gjorde hon 75 resor tur och retur till Vietnam. Det var långa flygningar, via Alaska och Japan/Okinawa/Filippinerna till Vietnam. Det handlade om att föra unga män – genomsnittsåldern på de som kom som soldater till Vietnam var 19 år – ut i krig. Väl de skulle resa hem var de inte sällan traumatiserade av vad de upplevt. De tjänstgjorde, betonade Pfeifer, lojalt i ett krig som de inte själva orsakat och kom hem till en otacksam nation. Pfeifer var mycket kritisk till den amerikanska regeringen för ett meningslöst krig men hyllade samtidigt de soldater som tjänstgjort i Vietnam. Men det fanns undantag – och Pfeifer berättade också om ett möte med en soldat som eskorterades hem för att ställas inför rätta efter att ha mördat kvinnor och barn.
När vi idag stannade till på snabbmatskedjan Chick-fil-A i Walnut Creek möttes vi av det uppdukade bordet (Missing Man Table) på bilden nedan och texten som förklarade det symboliska i dukningen. Jag ser det som en illustration hur närvarande det militära och krigets konsekvenser är i det amerikanska samhället. Som svensk kan talet om patriotism och tapperhet – som för övrigt återkommer i så många sammanhang här – te sig underligt (även om vi i Sverige sedan ett antal år har Veterandagen den 29 maj som officiell flaggdag). I en orolig värld framstår dock det faktum att Sverige stått utanför väpnande konflikter i mer än tvåhundra år som det mest underliga, men också något att vara tacksam för. Lite oroväckande är det att vi nu verkar gå en ny tid till mötes.
Imorgon ska vi äntligen utforska hur Frank Lee Morris egentligen hade det under drygt två år under 1960-talets första år. Rapport kommer.
Trevlig helg!
Alexander
