Teaching Sabbatical – UC Berkeley 2022

En mer sofistikerad form än en blogg för att delge erfarenheter av en utlandstermin är onekligen romanens. För några veckor sedan blev jag tipsad om David Lodges roman Changing Places: A Tale of Two Campuses (publicerad 1975). Lodge (f. 1935) är en engelsk författare som även varit professor i litteraturvetenskap vid University of Birmingham. Han har även varit gästprofessor vid UC Berkeley.

I Changing Places får läsaren stifta bekantskap med universitetslärarna Philip Swallow och Morris Zapp. Den förre är en medioker litteraturvetare från det engelska University of Rummidge medan den senare är en uppburen och framgångsrik professor i litteraturvetenskap vid State University of Euphoria. Mellan de båda lärosätena finns ett utbytesprogram som möjliggör för två lärare att under en termin så att säga byta plats med varandra. Lärosätena utmålas som varandras kontraster där Euphoria State framställs som ett välrenommerat och prestigefyllt universitet medan Rummidge är ett medelmåttigt universitet med ganska dåligt rykte:

Euphoria, that small but populous state on the Western seaboard of America, situated between Northern and Southern California, with its mountains, lakes and rivers, its redwood forests, its blond beaches and its incomparable Bay, across which the State University at Plotinus faces the glittering, glamorous city of Esseph [San Francisco] – Euphoria is considered by many cosmopolitan experts to be one of the most agreeable environments in the world. Not even its City Fathers would claim as much for Rummidge, a large, graceless industrial city sprawled over the English Midlands at the intersection if three motorways, twenty-six railway lines and half-a-dozen stagnant canals. (s. 13)

Rummidges förlaga – Birmingham – har jag dessvärre inte besökt men beskrivningen av det fiktiva universitet Euphoria och staden Plotinus där det är belägget påminner onekligen mycket om Berkeley. Att Lodge tagit intryck av miljön i Berkeley är uppenbart. I fjärran ser romanfiguren Swallow återkommande Silver Span-bron [Golden Gate-bron], han har sitt arbetsrum i Dealer Hall [Dwinelle Hall, där jag för övrigt också har mitt arbetsrum] och han talar om universitetets kanske kändaste plats Mather Gate [Sather Gate]. I förbifarten får vi också veta att delstatsguvernören, den tidigare skådespelaren, Ronald Duck [Ronald Reagan] inte hör till universitets tillskyndare.

I centrum för handling står givetvis de båda universitetslärarnas olika upplevelser under deras respektive utlandsvistelser. De dråpligheter och den successiva förvandling som den initialt tillknäppte Swallow råkar ut för och genomgår i det minst sagt liberala Euphoria är träffande och stundtals även komiska. De hämtar inspiration från de turbulenta händelser som utspelade sig i verklighetens Berkeley under 1960-talet. Medborgarrättsrörelsen och protester mot inskränkt yttrandefrihet hade även i verkligheten här sitt epicentrum och ledde till stundtals våldsamma kravaller där polis och militär sattes in mot studenter och de lärare som protesterade tillsammans med studenter. Detta, och för den delen mötet med tidens hippiekultur, återkommer i romanen. Swallow blir till exempel själv indragen i och hamnar i fängsligt förvar med anledning av ockupationen av People’s Garden [i verkligheten People’s Park – en plats som för övrigt åter skapar rabalder eftersom universitetet snart 60 år efter ockupationen nu vill bygga studentbostäder i delar av parken].

Swallows 1969 är diametralt motsatt Maurits 2022. Än så länge har jag inte märkt av vare sig studentupplopp, blöta fester med kollegor eller olika former av skörlevnad och eskapism. Tur är kanske det.

Lodges ”universitetsroman” står sig enligt min mening inte i konkurrens med den för några år sedan mycket uppmärksammade Stoner av John Edward Williams, men så är det också en annan genre. Så pass läsvärd var den dock att jag kan tänka mig att läsa någon av Lodges andra romaner som utspelar sig i universitetsmiljö. Men först får det bli något annat.

Söndagshälsningar från ett regnigt (!) Lafayette,

Alexander

De senaste dagarna har jag fått bekanta mig med några av de enheter vid UC Berkeley som erbjuder olika former av stöd till studenter som på något sätt far illa eller befinner sig i en utsatt situation.

Vid UCB finns bl.a. en enhet som går under namnet The Basic Needs Center. I centrum för denna enhets arbete står studenternas hälsa och välbefinnande. Det handlar om att alla studenter, oberoende av härkomst och ekonomiska förutsättningar, ska ha tillgång till mat och husrum och en ordnad ekonomi.

En viktig del av arbetet vid centret handlar om att tillhandahålla mat åt de studenter som saknar egna resurser för att skaffa det. Detta gör man bl.a. via satsningen CalFresh, genom vilken studenter som är berättigade till stöd kan få som mest 250 dollar per månad för att handla matvaror. Den beviljade summan sätts in på ett s.k. EBT-kort (Electronic Benefits Transfer) som kan användas i utvalda mataffärer. Ett annat sätt för att stödja behövande studenter (och för den delen personal) är en särskild livsmedelsbutik på campus. Butiken, som drivs av studenterna, kallas Food Pantry och beskrivs som en ”emergency food relief supply”. Food Pantry tillhandahåller basmatvaror till alla med behov, förutsatt att man kan visa upp ett Cal1Card. Den som behöver komma dit är välkommen en gång per vecka och kan förse sig med så mycket varor som hen kan tänkas behöva. Enligt Food Pantryts hemsida tar de emot flera tusen besök i månaden. Verksamheten bekostas med medel från delstaten och en hel del donationer. För studenter med trängande behov kan ett besök i veckan i Food Pantry kompletteras med deltagande i CalFresh-programmet.

En annan viktig del av enhetens arbete handlar om att bistå studenter vid ”unplanned housing emergencies”. Som jag förstår det handlar det huvudsakligen om att hjälpa studenter som av något skäl blivit utan bostad, riskerar att bli hemlösa eller som bor på platser som kan betraktas som osäkra.

Utöver mat och husrum har The Basic Needs Center medel till förfogande för att ge studenter ett grundläggande ekonomiskt skyddsnät. Ett bidrag ur ”the Basic Needs Emergency Fund” kan var en (tillfällig) lösning för studenter som behöver ekonomiskt stöd för att klara hyran eller betala för mat. Det ska dock betonas att bidrag ur fonden inte täcker kostnader för att studera vid UCB.

För alla tre stödformer finns också resurser för mer långsiktiga och förebyggande insatser. Enheten erbjuder olika former av rådgivning för att de som söker hjälp ska kunna ta ett mer ordnat grepp om sin ekonomi, sin boendesituation eller sina kostvanor.

En annan enhet som jag stött på går under namnet Center for Support & Intervention. Denna enhet arbetar med att förebygga och förhindra att studenter (eller personal) kommer till skada eller utsätts för våld. Detta kan handla om att utbilda studenter och personal i hur man kan ingripa vid våldsamma händelser. Det kan även handla om att hjälpa studenter som lider av missbruk, att hjälpa studenter med psykisk ohälsa och att arbeta förbyggande i akt och mening att minska risken att studenter skadar sig själva eller andra. Stödet riktar sig direkt till studenter men även till lärare och annan personal som hyser oro för en students välbefinnande.

Enheten erbjuder också stöd till studenter som anmälts för att ha brutit mot universitetets ”Code of Student Conduct” och väntar på att deras ”fall” ska hanteras av universitetets Center for Student Conduct (vilket är UCB:s motsvarighet till disciplinnämnden).

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg kallas UCB:s motsvarighet till LU:s Studenthälsan Tang Center/University Health Service. Här erbjuds, om jag förstått saken rätt, liknande tjänster som vid Studenthälsan men därutöver fungerar enheten också som företagshälsovården och stöttar alltså även personalen vid universitetet.

Lite vid sidan av, men en annan enhet som man ibland ser på campus och som vi saknar hemma är universitetets egen poliskår. Jag har dock turligt nog inte stött på patrull och således inte haft anledning att bekanta mig med UC Berkeley Police Department – i alla fall inte än.

Trevlig helg!

Alexander

I lördags begick vi premiär. Vi begav oss till California Memorial Stadium, beläget i östra delarna av universitetsområdet i Berkeley, för att se Cal Bears andra seriematch för säsongen. Motståndarlaget var UNLV Rebels, det vill säga universitetsfotbollslaget från Las Vegas.

Amerikansk fotboll upptar onekligen mycket tid och entusiasm i det amerikanska samhället i stort, och det gäller även på många av universiteten här i landet – så även i Berkeley. På olika sätt – senast idag i ett allmänt e-postutskick till personalen – påminns man återkommande om fotbollslagets bravader och kommande matcher. Sporten har en självklar plats i universitetslivet och har helt naturligt en framträdande plats på universitetets hemsida (men tydligen inte just idag då man, förståeligt nog, uppmärksammar att man enligt en ny ranking är det bästa statliga universitet i USA) och i dess marknadsföring. Det handlar i inte så ringa grad om att attrahera studenter men givetvis också om att odla UCB som varumärke.

Det är inte bara själva matchen som lockar utan även alla kringarrangemang. Att studenter och andra supportrar, unga som gamla, träffas för att ladda upp inför matchen är en självklarhet. När vi tog oss till arenan stötte vi på många i supportertröjor som vid en medhavd grill samlat sig för att äta och dricka gott och att ladda inför matchen. Väl på arenan fortsätter det hela, och utöver mat och dryck så är det givetvis självklart att alla och envar besöker någon av de många butikerna och utökar supportergarderoben (så även vi).

Festligt är det även på själva planen även innan matchen (och för den delen under de olika avbrotten). Den är universitetets ”marching band” som spelar, hejarklack som peppar publiken, maskoten Oski som springer runt och hälsar på barn och andra supportrar med barnasinnet i behåll, olika utlottningstävlingar där publiken deltar samt en hel del presentationer av atleter inom andra sporter vid universitetet som ska uppmärksammas för sina framgångar. Som så ofta vid ett evenemang av detta slag uppmärksammades också en militär veteran.

Men i centrum står ändå själva spelet. Och vad kan jag säga om det? Ja, de läsare som känner mig vet att jag nog gör bäst i att ligga lågt. Någon stor sportexpert är jag inte och kanske allra minst när det gäller amerikansk fotboll. Om jag ändå ska drista mig till att säga tre saker så tänker jag för det första att planen kan liknas vid ett slagfält där positioner och yta ska vinnas, för det andra att en match som effektiv tid endast är 60 minuter lugnt kan pågå i tre timmar (en massa dötid med andra ord) och för det tredje att det kan bli riktigt spännande när passningarna sitter och det blir en spännande löpning för en möjlig touch down.

För oss är bollen i normalfallet rund och allting kan som bekant hända. Även när det gäller amerikansk fotboll – där bollen alltså inte rund – blev det i lördagens match tydligt att allt kunde hända. Det var nervöst och pirrigt bra länge mot slutet av matchen där vi befarade att UNLV kunde ta in det försprång som Cal hade kämpat sig till. Det var precis först i slutsekunderna som det stod klart att Cal hade segrat med 20−14.

Nu ser vi fram emot nästa hemmamatch – den 24 september möter vi Arizona Wildcats.

Go Bears!

Alexander

Även om det bara är drygt fem månader sedan LU tog bort alla restriktioner som införts under coronapandemin så tycktes återgången till normalläge (om det nu finns ett sådant) ha gått förvånansvärt snabbt och de långa perioderna av distansarbete och Zoom-undervisning som vi fick utstå känns avlägsna.

Här i USA har också många restriktioner lyfts men mer än i Sverige påtalas detta med försiktighet och att hålla avstånd. Här infördes under pandemin också krav på ansiktsmask på bred front och i t.ex. kollektivtrafiken är man alltjämt, i alla fall här i Kalifornien, tvungen att bära ansiktsmask.

På universitetet i Berkeley är det rekommenderat att de som vaccinerat sig alltjämt bär ansiktsmask och det är obligatoriskt med ansiktsmask för de som inte vaccinerat sig (det är för övrigt också krav på ansiktsmask för de som inte tagit säsongsinfluensavaccin). För egen del hör jag till den grupp som är fullvaccinerad och givet den skepsis till ansiktsmask och dess effekter som var så framträdande i den svenska debatten (där ju Folkhälsomyndigheten kom med sin rekommendation om ansiktsmask i t.ex. kollektivtrafiken relativt sent och efter rätt mycket tvekan) så är jag lite slarvig och har nästan aldrig mask när jag är på universitetet men givetvis alltid när jag reser kollektivt eller när det ställs som ett krav för att få tillträde till en specifik plats. Uppskattningsvis är det ungefär hälften av personalen och av studenterna som beter sig på ungefär samma sätt. Och igår vid historiska institutionens terminsupptakt, som förvisso hölls utomhus, var det ingen av de ca 50 närvarande som hade ansiktsmask.

Vid UCB påminns man till skillnad från hemma i princip dagligen om att Covid kommit för att stanna. Enligt gällande lagar i delstaten Kalifornien är arbetsgivaren nämligen skyldig att uppge när någon med Covid vistats på arbetsplatsen. På ett liknande sätt hade vi det förvisso också i Sverige och vid LU (jag vet med säkerhet det eftersom jag lyckades rapportera in fel till Arbetsmiljöverket, vilket ledde till man trodde att smittan spred sig på det till LUX angränsande universitetssjukhuset – i kortform ledde detta slarv till en faslig massa merarbete), men systemet för att spåra och informera om Covid-smitta är onekligen mer utvecklat här. Universitetets arbetsmiljöenhet mailar i princip dagligen ut mail med rubriken ”Notification of Potential Workplace Exposure to COVID-19”. I mailen länkas till en s.k. Workplace exposure dashboard på vilken man kan se i vilka av universitets lokaler och vid vilken tid Covid-smittade personer vistats. Det fanns givetvis nationella kartor över covid-spridningen i Sverige (där forskare från LU tog viktiga initiativ) men mig veterligen fanns det inte den typ av institutionell kartläggning som UCB ställt samman och fortfarande ställer samman, i alla fall gjordes den inte publik.

Till skillnad från i Lund måste också universitetet här, genom sin motsvarighet till det som hos oss är Studenthälsan och företagshälsovården, när effekterna av pandemin var som värst genomfört en enorm mängd tester. Om jag läser den tillgängliga statistiken rätt har UCB genomfört 627 510 tester på sammanlagt 66 334 individer (man har utifrån dessa tester hittat 7 531 fall av Covid). Här finns givetvis också en sammanställning över hur många studenter och anställda som är vaccinerade. Ca 98 % av studenterna är vaccinerade mot Covid och 82 % av de anställda.

Från en form av hälsofråga till en annan så kan jag avslutningsvis berätta att jag efter en morgontur – då jag hann tänka över mina (hälso)synder och därtill inse att mina kamrater i Team Pleijel (i väntan på att någon lägger upp en Wikipedia-artikel om Team Pleijel kan jag endast länka till Hilding) inte ligger lågt – anmält mig till Berkeley Half Marathon den 13 november.

Soliga hälsningar,

Alexander

Eftersom det var helgdag här i måndags – Labor Day – passade vi på att göra en första lite längre utflykt fredag-söndag. Turen gick till nationalparken Yosemite. Vi är inga utpräglade friluftsmänniskor, så det blev inga heldagar med vandring men väl ett par kortare turer och nedslag på några riktigt fina platser.

Eftersom Yosemite är en del av bergskedjan Sierra Nevada är det ganska kuperat. Det var intressant att lämna kusten bakom sig och resa österut i Kalifornien och resa genom den mycket bördiga Central Valley. Någonstans har jag läst att området står för en fjärdedel av livsmedelsproduktionen i USA. Efter någon timmas bilfärd kom vi fram till Sierra Nevadas utkanter och resan uppför började. Det var kanske inga enorma höjder men vi letade nog oss upp en 2 000 meter över havsnivå, och därtill på serpentinvägar som påfallande ofta saknade den typ av vägräcken som vi är vana vid hemifrån. Utsikten – som den som körde inte kunde fokusera särskilt mycket på eftersom det saknades just vägräcken – var dock magnifik.

Nationalparken i Yosemite är mycket välbesökt och de som kommer dit med bil – och det gör merparten – måste reservera plats i förväg. Vi bodde på ett hotell ca 20 km från den västra parkentrén. Vi anlände till vårt hotell redan på fredagskvällen eftersom vi av amerikanska vänner blivit förvarnade om att det kunde vara lång bilkö för att ta sig in i nationalparken. Det är inte ovanligt med kötid på 45−60 minuter. Vi var inställda på att komma iväg tidigt på lördagsmorgonen. Morgontrötta som vi är blev det dock inte så. Nu hade vi emellertid turen på vår sida och det var i princip ingen kö alls för att komma in i parken.

Många har sett bilder från Yosemite och ofta är dessa från den del som heter Yosemite Valley. Här finns höga granitklippor och, om årstiden är den rätta, magnifika vattenfall. En av de mer porträtterade klipporna – Half Dome – återfinns för övrigt i logotypen till ett känt varumärke som bl.a. saluför friluftskläder. Som så många andra besökare hade vi tänkt börja med Yosemite Valley. Turligt nog hade dock Jenny förberett vår tur väl och fått varningar om att luftkvaliteten i dalen under morgon- och förmiddagstid var mycket dålig till följd av pågående skogsbränder. Vi bevakade under ett par dagar den utförliga hemsidan om luftkvalitet och markozonnivåer och insåg också när vi såg dalen på håll att det vore närmast hälsovådligt att ha den som vårt första stopp.

Istället begav vi oss till den sydligaste delen av nationalparken, det vill säga den del som heter Mariposa Grove. I denna del av parken är det inte granitklippor som är storslagna utan de jättelika mammutträden. Utöver andra turister var det vi och en faslig massa jordekorrar som beundrade de gigantiska träden – vilka för övrigt påstås tillhöra en av världens största trädarter. Ett mammutträd kan bli flera tusen år och en bidragande orsak därtill är att dess bark inte har någon kåda vilket gör att det kan stå emot skogsbränder relativt väl.

På eftermiddagen vågade vi oss emellertid in i Yosemite Valley. Luftkvaliteten hade förbättras och det blev en fin stund i dalen som omges av de ofta avbildade granitklipporna. Det var många andra turister där och således en hel del biltrafik och bilköer, vilket förtog lite av ”nationalparkskänslan”.

Vår andra dag i nationalparken besökte vi Hetch Hetchy Reservoir i den norra delen av nationalparken. Nu var det emellertid så fasligt varmt – ca 40 grader – så det blev ett kort besök vid denna uppdämda dal som numera tjänar som vattenreservoar för de södra delarna av Bay Area. Det var påtagligt lite vatten i dammen, vilket antagligen har att göra med den utdragna torkan. Bristen på vatten är ett återkommande ämne i nyhetsrapporteringen och väl på plats kunde vi konstatera att vattennivån nu stod 4−5 meter under den normala.

Apropå detta med torka så är nog ett av de bestående intrycken från besöket i Yosemite hur stora skogsytor som faktiskt var eldhärjade. Det föreföll som att det hade brunnit precis överallt. Kanske hade skogen inte brunnit i år men säkerligen för ett eller ett par år sedan. Spåren av brand var tydliga. Eftersom vi talar om vidsträckta ytor så gav det ett starkt intryck som alltså förstärktes av det faktum att vi under vissa tider på dygnet var tvungna att undvika delar av nationalparken. När vi på söndagsmorgonen satt utanför vårt hotellrum var brandröken också påtaglig också där.

Eftersom vi kom hem redan på söndagen blev måndagens Labor Day en lugn dag, särskilt som hettan höll i sig. Så har det också fortsatt och igår skickades en allmän varning ut till allmänheten om att till följd av hettan minska elförbrukningen. Det tycks som att just elförbrukning står på agendan på båda sidor om Atlanten – om än av olika anledningar.

Varma hälsningar,

Alexander

…gräset är grönare i East Bay Area än det är i Lund måste man onekligen svara ett bestämt nej. Även om det denna sommar fram till för bara några dagar sedan varit osedvanligt torrt även i Sverige så är frågan om det inte är etter värre här. Lafayette ligger i ett kuperat landskap och om vi under vårt förbesök här i slutet av februari möttes av ett böljande grönt vårlandskap har frånvaron av regn de senaste månaderna satt sina spår. Som du kan se på fotografierna nedan från en cykelutflykt förrförra helgen till Lafayette Reservoir är det ett sönderbränt landskap som man möter. Så ser det ut i stora delar av Kalifornien och här som i Sverige är rapporterna om vattenbrist legio. Sommarmånaderna har nog alltid varit torra här men klimatförändringarna har förvärrat situationen. Här, som på andra håll i världen, har kontrasterna och omsvängningarna också blivit mer påtagliga. Forskarna förutspår att situationen kommer förvärras. Ett exempel härpå är de forskarrön som förutspår en översvämningskatastrof i just Kalifornien, och som CNN rapporterade om för någon vecka sedan.

Just nu är det lite varmare än vanligt. I Lafayette var det för en stund sedan 37 grader och när jag nyss steg av tåget här i Berkeley var det ca 25 grader. (Temperaturskillnaderna mellan Lafayette och Berkeley är för övrigt slående med tanke på att orterna endast ligger 15 km ifrån varandra.) Till helgen varnas om ännu högre temperaturer i stora delar av Kalifornien. Det är nog klokt att skilja på väder och klimat men det hela är onekligen lite extremt.

Och för att om möjligt hålla fast vid den inledande (retoriska) frågan om gräset är grönare på andra sidan och samtidigt använda vädermetaforen som övergång så kan man konstatera att samma torka som återfinns i naturen inte gör sig påmind i universitetsadministrationen. Jag menar nu inte att universitetet i Berkeley utmärker sig för diverse blöta tillställningar på just den administrativa sidan. Till dig som läser detta och kanske arbetar vid universitetet och någon gång ondgjort dig över alla administrativa pålagor och system: gräset är inte grönare här!

Någon har sagt mig att det vid Lunds universitet finns 27 olika administrativa datasystem. Om det är sant eller ej vet jag inte. I min egen vardag hanterar jag i alla fall följande system: Adato, Canvas, Egencias självbokningssystem, Kuben, Ladok, Lubas, Lucat, Lucris, Lupak, Lupin, LUP Student Papers, Primula, Salut, SSC-portalen, TimeEdit, W3D3 och Varbi. Jag vinner antagligen inte tävlingen i att kunna hantera flest system – jag når ju bara upp till 17 av 27. Hur som helst: de kollegor som jag talar med här vittnar om ett liknande moras av (data)system.

Eftersom jag behandlas som anställd här och fått genomgå en s.k. onboarding för nyanställda har jag redan introducerats för och fått bekanta mig med flera olika system. Universitetet förefaller samarbete med Google och e-posten går via Gmail (vid UCB kallat bMail) och många av medarbetarna (fler än i Lund) hanterar möten etc. via Googles kalendertjänst (kallad bCal, vilket är en ovanligt fyndig akronym). Många använder sig också av CalShare (en variant av SharePoint) och givetvis av lärplattformen bCourses (som är en variant av Canvas). För administrativ personal finns CalTime, bl.a. för att redovisa arbetstid och motsvarigheten till Primula torde vara UCBenefits. Viktig är givetvis CalCentral, vilken används för Ladok-ärenden och schemaläggning. Så finns CalNet, vilket är motsvarigheten till universitetskatalogen Lucat. Varbi har sin motsvarighet i APBears. eTangPortal är Studenthälsans och företagshälsovårdens portal där du förväntas ladda upp dina vaccionationsbevis. För personal räcker det att ladda upp bevis på Covid-vaccination medan studenterna även förväntas visa upp bevis på en rad andra vaccinationer. (Detta med vaccinationer är för övrigt även ett krav för att komma in på public school här och vi hade visst sjå med att ordna rätt vaccinationer för Isak och Ella.).

Som (ny)anställd förväntas du, precis som i Lund, därtill att ta del av olika introduktionsmöten och -kurser. En av dem heter ”New Employee Reception & Orientation (NERO)”. Och så måste man gå ett par kortare webbaserade kurser. På min lista står “UC Cyber Security Awareness Fundamentals” och “General Compliance Briefing: University of California Ethical Values and Conduct”. Och så har vi UCPath som är ett annat system där nyanställda ska fylla i en massa information, men till vad och varför minns jag ärligt talat inte nu.

Det känns onekligen ganska likt LU. Möjligen skiljer det sig åt vem som har att utföra det administrativa arbetet. Inte sällan får man intrycket av att universitetslärare och forskare i Sverige får allt fler administrativa uppgifter. Om det ser ut likadant här eller om det är just administratörer som sköter administration ska jag försöka att undersöka lite närmare.

Om man då ska sammanfatta två ganska disparata ting så är, och jag ber om ursäkt om jag gör dig besviken, gräset inte grönare på andra sidan. Men det hade du kanske redan listat ut.

Trevlig helg!

Alexander

Terminen har onekligen kommit igång igen och i Berkeley har universitetsområdet fyllts med studenter. De första veckorna här hade jag inte tillgång till en egen arbetsplats på institutionen utan tog då ofta min tillflykt till de storslagna och vackra läsesalarna i huvudbiblioteket Doe Memorial Library. Biblioteket har sitt namn efter Charles Franklin Doe (1833−1904), en affärsman i San Francisco som testamenterade sin förmögenhet för byggandet av en minst sagt imposant biblioteksbyggnad i neoklassisk stil, vilken stod klar 1910.

1997 invigdes den underjordiska (!) anläggningen Main Gardner Stacks i anslutning till Doe Memorial Library. Biblioteket har sitt namn efter David P. Gardner (f. 1933) som bl.a. varit ordförande för universitetskonglomeratet University of California. Main Gardner Stacks innehåller universitetsbibliotekets öppna samling och dess entré för tankarna till en modern form av trapphuset i Vatikanmuseerna. Trapphuset leder sedan ut i ett för den ovane besökaren virrvarr av rum fyllda med bokhyllor. Det är inte riktigt lika besvärligt att hitta den bok man söker som det var för William av Baskerville i Ecos Rosens namn men tankarna går onekligen till biblioteket i denna roman. Om man nu inte hittar den bok man letar efter är det kanske i och för sig inte så underligt. Berkeleys universitetsbibliotek är nämligen det fjärde största i USA och rymmer 13,5 miljoner volymer.

Men nu tillbaka till där jag började detta inlägg. När jag i början av augusti började hålla till i biblioteket var det ganska öde, vilket bilden nedan från den stora läsesalen visar, men när jag skulle gå dit idag för att byta miljö en stund var det överfullt med studenter. Det är onekligen stimulerande med bibliotek som sjuder av liv och studiero. På gräsytan strax norr om bibliotekets huvudentré var det också liv och rörelse med flera studentföreningar som försökte locka nya studenter att engagera sig i just deras intresseförening, ”fraternity” eller ”sorority”.

Men idag var det vare sig Berkeley-studenternas eller mina egna studier och förberedelser som stack ut. Den riktiga kyrkohistoriska duvningen fick jag istället när jag kom hem. Isak har nämligen en ovanligt ambitiös/krävande historielärare som ger rejält med läxor. Just nu behandlar de förenta staternas allra tidigast historia. Förra veckan var hemläxan idéhistoriskt inriktad och då hade Isak i uppgift att redogöra för om det huvudsakligen var reformationen, Upplysningens syn på fri- och rättigheter eller nya vetenskapliga landvinningar som ledde fram till att de tretton staterna förklarade sig självständiga från England 1776. Nästan som tentafrågor till grundstudenter i historia tänkte jag när jag hörde det, och var nog till föga hjälp eftersom jag tyckte att man kunde svara nästan lika bra och rätt oavsett om man fokuserade på arvet efter reformationen eller Upplysningsidéernas inflytande. De senaste dagarna, och framför allt ikväll har vi tagit ett steg tillbaka och jobbat med de första kolonierna. En nyttig kyrkohistorisk repetition blev det när Isak fick redogöra för och vi tillsammans fick gå igenom utvecklingen från puritanernas ankomst med Mayflower 1620 fram till 1700-talets mitt. Vi talade om dissenters, kyrkotukt, kväkare, ortodoxi, förhållande kyrka-stat och mycket annat. Det blev en bra repetition av saker som jag inte läst om på många år (och i ärlighetens namn också glömt en del av) och förhoppningsvis hade Isak äntligen nytta av att ha en pappa som är kyrkohistoriker.

Och på tal om kyrkohistoria och den nyare forskningen om amerikanskt 1600- och 1700-tal så hade jag i fredags förmånen att äta lunch professorn i skandinaviska studier, Linda Rugg. Hon berättade bl.a. om sin forskning om de två svenska bröderna prästen Andreas Hesselius (1677−1733) och konstnären Gustaf Hesselius (1682−1755) som under tidigt 1700-tal kom till svenskkolonin i Delaware. Gustafs målningar av ursprungsbefolkningen är såvitt jag förstår tämligen kända men Andreas vedermödor som en av den svenska kyrkans utlandsstationerade präster är onekligen en spännande och inte lika känd historia, även om Gunnar Carlquist (1889−1963) som vanligt varit framme och skrivit något litet även om detta.

Avslutningsvis kan det nämnas att Jenny och jag i torsdags begav oss till San Francisco för att rösta på konsulatet. Det kändes lite högtidligt.

Då har höstterminen dragit igång här i Berkeley och tidigare idag hade jag mitt första undervisningspass. Jag har fått förmånen att ge en kurs på temat ”Gender and Christianity in Modern Europe”. Historiska institutionen här erbjuder varje termin ett antal tematiskt inriktade kurser, där jag alltså denna höst ansvarar för en. Efter ett antal år när ledningsfrågor och mer administrativa sysslor, och för den delen även en del forskning, tagit överhanden är det roligt att få återvända till ett favorittema och därtill göra det inom ramen för just en temakurs där man kan specialisera sig och ägna inte så lite tid åt olika historiografiska diskussioner.

De tematiska kurserna på historiska institutionen i Berkeley förväntas ges i mer seminarieliknande form. På seminariekurserna krävs, vilket faller sig naturligt, högre krav på studenternas självständighet och på att de ägnar mycket tid åt att läsa och förbereda seminarierna. Kurserna har relativt lite kontakttid och studenter och lärare träffas i regel 2−3 timmar i veckan. För de studenter som har historia som huvudämne kan de tematiska kurserna tjäna som en förberedelse för en kommande kandidat- eller magisteruppsats och därför förväntas studenterna under kursens gång också arbeta med historiskt källmaterial. Flera av studenterna som jag mötte tidigare idag har historia som sitt huvudämne, men här fanns även två utbytesstudenter, en student som utbildar sig till översättare, en kognitionsvetare, en student som pluggat genusvetenskap och en som läser medievetenskap. En fin blandning med andra ord.

Det är som ni märker en lyxigt hanterbar grupp. Som mest antas 15 studenter på en tematisk kurs, vilket är naturligt eftersom seminarieformen och initierade diskussioner betonas. Kursen jag undervisar på har 10-12 studenter (det är väl risk för drop-outs och kanske chans att någon student tillkommer). Det fanns förvisso möjlighet för mig att undervisa på en större mer föreläsningstung kurs. Seminarieformatet känns dock betydligt mer hanterbart och det kommer, vilket jag hoppas, göra att jag får en mer levande och kontinuerlig dialog med studenterna. Jag ser mycket fram emot att få diskutera kyrkohistoriskt intressanta frågor med studenterna men också att få en inblick hur det är att vara student vid ett amerikanskt universitet.

Från en utbildningsanstalt till en annan: Som jag nämnt i tidigare inlägg så har även Isak och Ella börjat sin hösttermin. Det gjorde de förvisso redan den 9 augusti men igår bjöd Stanley Middle School i Lafayette in till ”Back to School Night”. Detta är ett tillfälle för föräldrar att få träffa lärarna på skolan och besöka dem i deras klassrum (här är det läraren som har ett eget klassrum – ofta personligt och trevligt inrett – och barnen som går mellan klassrummen). Efter en inledande välkomsthälsning av skolans rektor fick vi föräldrar vara med om en skoldag i miniformat där vi följde elevernas s.k. bell schedule. Jag fick chans att följa Isaks schema. Sju lektionstillfällen (8 minuter var) med 4 minuters förflyttningstid mellan varje pass (precis så stressiga raster som Isak och Ella står ut med och emellanåt också ondgör sig över). På ett mycket effektivt sätt fick jag således besöka sju olika klassrum och träffa sju olika lärare som Isak möter varje dag. Lärarna använde sina respektive pass till att presentera sig (förvånansvärt många har arbetat länge på samma skola), att berätta om de förväntningar de har på eleverna och deras föräldrar och – framför allt – säga något om läroplanen för sitt ämne.

Under skolbesöket slogs jag bland annat av den yrkesstolthet som lärarna här verkar känna. Kanske är det amerikansk jargong eller så är det kanske så lyckligt att den beklagliga nedvärdering (sett till status, lön och förmåner) av läraryrket som gjort sig gällande i Sverige inte kommit hit. Jenny och jag cyklade hem från skolan förvissade om att Isak och Ella får en bra skolgång här också.

Allt gott!

Alexander

Det är dags för mig att så att säga erövra eller lära mig University of California Berkeley (UCB). Det är, likt mitt alma mater, ett stort och brett universitet så det lär ta sin tid och kräva flera blogginlägg. Någonstans måste jag börja och låt mig därför presentera några basfakta – eller nyckeltal ska man kanske säga – hämtade från universitetets hemsida och från Wikipedia:

• UCB grundades 1868.
• Här finns ca 45 000 studenter, varav något fler kvinnor än män. Knappt en femtedel är internationella studenter.
• Berkeley mottar årligen ca 135 000 ansökningar.
• Den s.k. retentionen är hög: 96 % av studenterna är kvar efter vid universitet efter ett års studier.
• 23 % av nybörjarstudenterna kommer från studieovan miljö.
• Universitetet har ca 3 500 lärare, varav 38 % med internationell bakgrund. (Detta är snarlikt LU som har ca 3 400 lärare varav 41 % med international bakgrund.)
• Sett till universitetsrankningar ligger UCB bra till och U.S. News & World Report rankar det som världens bästa statliga universitet och det fjärde bästa sett till både statliga och privata universitet i den rankning som kallas ”Best Global Universities Rankings” (LU hamnar i denna rankning på plats 95). Det är dock en ranking som universitetet gärna framhåller – U.S. News & World Report har emellertid även en annan rankning som kallas ”Best National University Ranking” och där hamnar Berkeley på 22:a plats av amerikanska lärosäten. I QS World University Rankings 2023 placerar sig UCB på plats 27 (LU på plats 95), i Times Higher Education World University Rankings 2022 hamnar UCB på plats 8 (LU på plats 116 ) och i Shanghai Ranking 2021 kvalar UCB in på plats 5 (LU kommer längre ner och placeras in bland de 151−200 bästa universiteten i världen). Sett till de ämnesområden som jag känner särskilt för, det vill säga religionsvetenskap och historia, ligger Berkeley också bra till. Enligt den ämnesranking som man kan få via QS World University Rankings så hamnar UCB 2022 på plats 13 för religionsvetenskap/teologi och på plats 7 för historia. (För LU:s del hamnar både religionsvetenskap/teologi och historia på plats 51−100 i denna rankning.)
• Nobelpriset räknas och Berkeley proklamerar stolt att de bland sina alumner har 32 pristagare. Men kanske är de än mer stolta över det faktum att de har nio nobelpristagare bland sina nuvarande medarbetare.
• Sport har, vilket jag återkommer till i ett annat inlägg, en mycket framskjuten plats på amerikanska universitet och ”college sports” är nästintill lika viktigt som annat professionellt sportutövande här i landet. Som exempel på det kan man nämna att hemmaarenan för fotbollslaget Cal Golden Bears – California Memorial Stadium – har möjlighet att ta emot en publik på 62 467 personer.
• I USA betalar studenten (eller kanske snarare dennes föräldrar) som bekant själv för sin universitetsutbildning. För studenter från delstaten uppgår den årliga avgiften till UCB (så kallad in-state tuition + fees) till drygt 14 000 dollar och för den som kommer från en annan delstat till drygt 44 000 dollar. Detta kan jämföras med undervisningskostnader och avgifter för den student som blir antagen till Princeton- eller Harvarduniversitetet där kostnaden är drygt 55 000 dollar.
• UCB är en del av ett universitetssystem (”public research university system”) som ägs av delstaten Kalifornien och som hel enkelt heter University of California. Utöver UC Berkeley ingår nio andra universitet i detta universitetkonglomerat.
• Finanserna ter sig goda för UCB: den årliga budgeten uppgår till ca 3 miljarder dollar och donationskapitalet uppgår till 6,8 miljarder dollar.
• Universitetets maskot heter Oski, och eftersom vi är i Kalifornien är det naturligtvis en björn. I Lund har vi som bekant lejonet Lunde, men vart tog han egentligen vägen? 😉
• Och på tal om djur så upptäckte jag just att det finns en T-Rex här… Den måste jag kolla in, men det får bli nästa vecka…

Trevlig helg!

Alexander

Mycket av Jennys och mina förberedelser inför denna utlandstermin har handlat om att få klarhet i hur skolgången för våra barn ska se ut. Siktet har hela tiden varit inställt på att barnen ska gå i public school när vi är här i Kalifornien. Vid de informationsmöten som STINT anordnat ett halvår eller så inför utlandsterminen har vi nya stipendiater fått träffa kollegor från olika lärosäten i Sverige som haft teaching sabbatical tidigare terminer. Under dessa möten har jag hela tiden tänkt att den lätta biten är kontakten med värduniversitetet och planeringen av vad jag ska göra där när jag väl är på plats. Mest angeläget har jag därför funnit informationen som rör diverse praktikaliteter som t.ex. boende och skolgång för medföljande barn. Ett återkommande tips från de mer seniora kollegorna var att först hitta lämpliga skolor och sedan skaffa boende.

Min utlandstermin var egentligen planerad till hösten 2021 men till följd av covid sköts den fram ett läsår. Det innebar att vi som familj kunde få möjligheten att göra en förberedande resa till Berkeley i slutet på februari i år. Även om vi givetvis hade försökt skaffa oss mycket information hemma i Sverige var denna resa närmast nödvändig. Det var mycket bra att vi alla fyra kunde få en chans att se omgivningarna och i vissa fall (covidrestriktioner gav en hel del begränsningar) också besöka några skolor. Det stod ganska omgående klart att centrala Berkeley inte var vårt förstahandsval för boende eller skolgång, och vi ägnade ganska mycket tid åt att köra runt och besöka stadsdelar i utkanten av Berkeley och kringliggande mindre städer. Vi fastnade tämligen omgående för staden Lafayette. Det är en minst sagt välmående stad ca 15 kilometer öster om Berkeley. Det är lite varmare här än inne i Berkeley och den kuperat belägna staden har ca 25 000 invånare. Det är ganska idylliskt, och kanske skulle den som googlar ”Lafayette” och tittar under fliken ”Is Lafayette California whealty?” kanske t.o.m. säga tråkig. Där står det nämligen följande: ”Lafayette is home to the wealthy set. The median age is 45, and the singles scene is non-existent. Nevertheless, Lafayette attracts a variety of people for a variety of reasons. Most people come for the quiet, private atmosphere.” Möjligen tror jag dock – vad man nu kan veta efter att endast ha bott två veckor på en ort – att beskrivningen under fliken ”Is Lafayette CA a good place to live?” gör staden mer rättvisa. Där står det: ”Lafayette is a beautiful suburb of San Francisco. It is one of the safest places to live and is great for children with excellent public schools. The downfalls of the area are very high real estate prices and there is not much to do after 8pm.”

Under vårt förbesök i februari gjorde vi flera promenader i Lafayette och vi såg också skolorna och fick också god kontakt med en av de ansvariga på skolkontoret (en kontakt som kanske underlättades av att hennes släktingar en gång i tiden utvandrade från Uppsala och Bräkne-Hoby). Här blev Isak och Ella under sommaren antagna till Stanley Middle School. Det återstår att se – utöver diagnostiska test i matematik häromveckan, så har andra skolveckan precis börjat – men det verkar onekligen vara hög nivå på undervisningen och ett gediget schema, både på plats i skolan och därefter hemma med diverse läxor. Det ska förhoppningsvis bli en spännande och rik upplevelse för Isak och Ella men även för oss föräldrar.

I ett senare inlägg återkommer jag antagligen till detta med barnens skolgång. Att en blogg om en utlandstermin som lärare vid UC Berkeley börjar med frågor om boende och skolor är kanske lite udda, men det har liksom upptagit vår tid rätt mycket den senaste tiden. Men en hel del undervisningsförberedelser har det också blivit. Om den saken – och vad jag egentligen förväntas göra under terminen – återkommer jag till inom kort.

Allt gott!

Alexander