Teaching Sabbatical – UC Berkeley 2022

Samtal med kollegor och de presentationer av företrädare för Ohio State University (OSU) som jag lyssnade till i fredags har hjälpt mig att förstå konceptet land-grant university lite bättre. Både OSU och UC Berkeley är vad man här kallar för land-grant universities.

Särskilda lagar stiftade 1862 och 1890 gjorde det möjligt att donerar federala landytor för att etablera nya universitet. Genom s.k. land-grants avstyckades areal där de nya universiteten kunde uppföras men – och det är det centrala – därigenom tilldelades universiteten också landytor som de kunde arrendera ut eller sälja för att finansiera verksamheten.

Det fanns en uttalad nyttoaspekt med de lagar som låg till grund för donationerna. Detta innebar att universiteten skulle fokusera på utbildning (i viss mån även forskning) som kunde vara till nytta inom de agrara näringarna, för militära ändamål och inom teknikutveckling. Mer traditionella akademiska ämnen kunde också finnas vid de nystartade universiteten, men fokus låg alltså på naturvetenskap, teknik och lantbruksrelaterade frågor. Därmed blev de nya universiteten ett komplement till de colleges och universitet som hade en tydlig liberal arts-profil.

Här i Berkeley har jag inte sett några direkta hänvisningar till dylika donationsvillkor vad gäller verksamhetsinriktningen men vid OSU verkar man ha slagit vakt vid de utbildnings- och forskningsprofiler som premierades genom de land-grants som möjliggjorde att universitetet kunde grundas 1870. Dessa tillhör alltjämt prioriterade områden vid universitetet.

Den nutida insikten att man faktiskt stal land från ursprungsbefolkningen för att grunda och bygga upp stora universitet har lett till att man idag inte bara talar om ”land-grant” utan – vilket är träffande – också om ”land-grab”. Det är bl.a. ur det perspektivet som man ska se de olika s.k. acknowledgements som finns vid olika universitet här i USA. Här i Berkeley hittar man t.ex. följande erkännande (eller varianter därav) i olika formella dokument och inte sällan också i olika korrespondens med företrädare för universitetet:

”UC Berkeley recognizes that the campus sits on the territory of the Chochenyo speaking Ohlone people. The university is thus situated on land that was and continues to be of great importance to the Muwekma Ohlone Tribe. UC Berkeley therefore recognizes that every member of the Berkeley community has benefitted, and continues to benefit, from the use and occupation of this land since its founding.”

För att ta ett annat exempel fick jag tidigare i veckan ett mail från en kollega vid University of Denver (DU), där det i brevfoten stod följande: ”The University of Denver is located on the land and territory of the Arapaho and Cheyenne Nations, bordering the territories of the Ute and several other Native nations.” Här är skrivningen inte lika stark, och det kan ha att göra med att DU är ett privat universitet.

I ett samhälle där det krävs pengar för att läsa på universitet eller högskola är olika former av muntliga eller skriftliga erkännanden inte så mycket värda. ”Talk is cheap”. För att kompensera historiska oförrätter har vissa universitet därför valt att inte ta ut studieavgifter från studenter som hör till vissa ursprungsbefolkningar.

Vänliga hälsningar,

Alexander

I fredags samlades alla STINT-stipendiater som denna höst vistas i USA på Ohio State University (OSU) i Columbus för ett mitterminsseminarium. Totalt är vi tretton stipendiater som just nu vistas vid STINT:s olika partneruniversitet i USA. Det var roligt och givande att få träffa dessa kollegor och företrädarna för STINT som var på plats.

Dagen inledes med tre presentationer av personer verksamma vid OSU. Fernando Unzueta, Associate Vice-Provost for Global Strategies and International Affairs, höll den första presentationen och berättade bl.a. att OSU, som grundades 1870, har 65 795 studenter, erbjuder ca 200 majors och ca 12 000 kurser. Detta mastodontuniversitet är bland de 25 främsta statliga universiteten i USA. Sett till internationalisering så reser ca 3 000 av OSU:s studenter på utlandstermin varje år. Det finns utbytesavtal med ca 50 olika länder. Totalt antal inkommande internationella studenter är knappt 6 000 per år, varav mer än hälften kommer från Kina.

Som vid många andra amerikanska universitet har idrott en särskild plats även vid OSU. Universitetets idrottslag tävlar under namnet Ohio State Buckeyes [buckeye är tydligen hästkastanj] och man är särskilt stolt över fotbolls- och hockeylagen. Lite imponerande är det att hemmaarenan för Ohio State Buckeyes football kan ta in 102 780 åskådare.

Därefter presenterade David Sovic, Assistant Director for Research-Related Programs and Instructional Redesign vid Michael V. Drake Institute for Teaching and Learning, det arbete för högskolepedagogisk utveckling som bedrivs vid OSU. En ganska liten enhet – åtta anställda och en del universitetslärare ute på olika institutioner – bedriver en gedigen verksamhet. Det handlar bl.a. om pedagogiskt stöd till enskilda lärare, hjälp med utvärdering och kurs- och programutveckling och introduktion för undervisande doktorander. En hel del – kanske till och med det mesta – kände jag igen från den verksamhet som bedrivs vid de högskolepedagogiska utvecklingsenheterna i Lund (AHU, Centre for Engineering Education och MedCUL). Det är intressant – och kanske också betryggande – att det förhåller sig på det viset.

En sak noterade jag dock särskilt. Sovic var noga med att betona att den individbaserade coachingen som enheten erbjuder universitetets lärare är konfidentiell. Det säger, tror jag, något om hur känsligt det kan vara att diskutera pedagogik och den egna undervisningspraktiken i ett kollegialt sammanhang. Att det förhåller sig på det viset är lite sorgligt, och är givetvis inget som gynnar vare sig studenter eller lärare. Jag tror och hoppas att det inte är på det sättet hemma.

Tack vare Ola Ahlquist, professor i geografi och Associate Vice Provost for Academic Enrichment, fick vi också fördjupade insikter om hur det är att arbeta vid OSU. Ahlquist berättade om sin akademiska karriär, från forskarutbildning vid Stockholms universitet, via postdoktoranställningar vid UC Santa Barbara och Penn State University till ett s.k. tenure track vid OSU. Generöst delade Ahlquist med sig av sina erfarenheter av att ta sig fram och etablera sig i det amerikanska universitetssystemet. Han talade även om hur amerikanska universitet anstränger sig för att vara inkluderande och att nå ut till grupper av studenter som i normalfallet inte söker sig till högre utbildning. Det är uppenbart att studentpopulationen vid amerikanska universitet inte återspeglar befolkningen i USA i stort (detsamma gäller nog dessvärre även Sverige) och att de som läser vid universitet eller college här antingen är priviligierade eller har en stark inre drivkraft (eller både ock).

Efter dessa OSU-presentationer var det dags för oss stipendiater att mer ingående presentera oss och våra erfarenheter från våra respektive värduniversitet. Till följd av att vissa STINT-vistelser (däribland min egen) fått skjutas fram på grund av pandemin är vi som sagt totalt tretton stycken stipendiater i USA just nu. Det är tydligen fler än någonsin tidigare. Vi är fördelade på sju olika lärosäten, nämligen Amherst College, Arizona State University, Ohio State University, UC Los Angeles, University of Texas at Austin, Williams College och UC Berkeley. Vi stipendiater kommer från alla möjliga discipliner, t.ex. arbetsterapi, exegetik, kyrkohistoria, matematik, nationalekonomi, portugisiska, psykologi, sjukgymnastik, sociologi, statsvetenskap och vårdvetenskap.

Det är givetvis inte möjligt att påstå att alla vi som är STINT-stipendiater denna termin uppfattar högre utbildning i USA på samma sätt. När jag i fredags lyssnade på mina kollegor tyckte jag mig dock kunna urskilja några iakttagelser som de flesta av oss har gemensamt oberoende av värdlärosäte. Hit hör bl.a. att många av oss noterar att amerikanska universitetslärare har större möjligheter att fritt utforma sin undervisning än vad svenska universitetslärare har (av en STINT-stipendiat sammanfattat som ”highly flexible system/high level of trust in faculty/low level of control”), att relationen mellan student och lärare är mer hierarkisk här, att forskning även här ofta framstår som mer prioriterat än undervisning, att universiteten här är bra mycket bättre än svenska universitet på att odla en känsla av tillhörighet (”community feeling”) och att det är svårt att identifiera mötesplatser för mer informella samtal (t.ex. lyser de svenska fikarummen här med sin frånvaro). Det finns, tycker jag, också en stor samsyn om att de flesta som man möter – såväl personal som studenter – är mycket vänliga och hjälpsamma samt att det är en stor förmån att få vara STINT-stipendiat.

Att träffa de andra STINT-stipendiaterna och företrädarna för STINT kändes onekligen fint och gav god energi inför de återstående månaderna här i USA. Nu är vi – på både gott och ont – halvvägs!

Varma hälsningar,

Alexander

Efter en nattflygning från San Francisco ankom mina STINT-kollegor Laura Álvarez López och Marcus Nilsson och jag i morse utvilade (?) till Ohios huvudstad Columbus. Laura och Marcus har också STINT:s teaching sabbatical vid UC Berkeley denna termin. Laura är professor i portugisiska vid Stockholms universitet (i Berkeley verksam vid Linguistics Department) och Marcus är universitetslektor i matematik vid Linnéuniversitetet (i Berkeley verksam vid Department of Mathematics). För dessa goda kollegor skulle dock torsdagen den 13 oktober 2022 emellertid inte gå vare sig i lingvistikens eller i matematikens tecken. Det blev kyrkohistoria för nästan hela slanten.

Väl det blev klart att STINT skulle samla alla oss som är stipendiater i USA denna termin – totalt är vi tretton stycken – för ett mitterminsseminarium vid Ohio State University i Columbus började jag att undersöka möjliga utflyktsmål när jag ändå skulle ut och fara. Efter att ha insett att jag inte kan vara borta från Kalifornien alltför många dagar fick jag överge orealistiska planer om att ta mig till svenskbygderna i Minnesota. Det vore en spännande exkursion, men den får anstå.

När jag istället siktade in mig på Columbus med omnejd blev jag nyfiken på Holmes County, vilket ligger drygt tio mil nordöst om Ohios huvudstad. Jämte ett county i delstaten Pennsylvania har Holmes county den största koncentrationen av amish i världen. Den totala befolkningsmängden i countyt är drygt 44 000, och häften av dessa är amish. Om man tar med amish som bor i angränsade counties rör det sig om ca 36 000 personer totalt sett. Eftersom jag i princip bara mött amish i olika former av populärkultur kändes det angeläget att lära sig lite mer och att få besöka Holmes County. Det krävdes inte mycket övertalning för att locka med Laura och Marcus.

När vi anlände till Columbus tidigt i morse tog vi oss medelst hyrbil ut till amish-land. Resan till Holmes County var – även om vi var trötta – härlig. Ohio skiljer sig, föga förvånande, mycket från Bay Area. Vi möte ett landskap och ett höstklimat som hade stora likheter med t.ex. norra Skåne eller delar av Halland denna tid på året. Höstfärgerna och det välskötta jordbrukslandskapet med de fina små bondgårdarna och slingriga landsvägar var tämligen bedårande.

Efter att ha ätit frukost i det pittoreska Millersburg åkte vi till den närbelägna orten Berlin. Här finns The Amish & Mennonite Heritage Center. Det är ett museum som drivs av amish och i dess nära anslutning ligger en stor mennonitisk kyrka. Här såg vi en introducerande film om amish, deras tro och sedvänjor men vi fick också en guidad visning av en gigantisk muralmålning (3 meter hög och 80 meter lång) som sammanfattade kristendomens historia men där fokus från 1500-talet uteslutande låg på amish och mennoniterna. Det slår mig nu när jag så här i efterhand läst lite mer att detta var en variant av den Martyrer Spiegel som är så viktig i amishtraditionen.

Trots att vi var lite slitna efter nattens strapatser lyssnade vi och några andra besökare intresserat på den amish-man som berättade sin religiösa traditions historia. Mennoniternas förgrundsgestalt Menno Simons (1496−1561) och personen som gett amish sitt namn – Jakob Ammann (1644−1712) – hade givetvis en framskjuten plats i berättelsen. Givetvis betonade vår guide också det för rörelsen så centrala troendedopet, utvandringen till USA under 1700-talet, det starka pacifistiska draget och önskan om att inte fångas upp av den övriga världens frågor utan att, och nu uttrycker jag mig tafatt, hålla sig litet vid sidan av.

Mannens berättelse – som alltså helt disponerades utifrån muralmålningen – måste givetvis ses i sin kontext. Det handlar för företrädarna för The Amish & Mennonite Heritage Center att presentera sin religiösa tradition på ett fint sätt. Och mycket av det som sades nyanserade i alla fall min bild något. Något av det som innan besöket i Berlin tedde sig som något främmande var efter besöket inte lika annorlunda eller konstigt.

Ur ett kyrkohistoriskt perspektiv fanns det dock saker som var problematiska med den presentation vi fick. Så reproducerades till exempel myten om reformationen som den stora kyrkoförbättringens tid, särskilt eftersom människor nu kunde få höra predikan på sitt eget språk. Detta att predikan under medeltiden hölls på latin är en tröttsamt seglivad faktaoid. Så var det helt enkelt inte. Det predikades på folkspråket.

Gissningsvis finns det här inte endast kyrkohistoriografiska felaktigheter. Man kan tänka sig att det som vi ibland benämner som könsstereotyper (undra om man idag kan tala om identitetssterotyper?) är starka inom dessa kretsar. Jag noterar också att det finns exempel på det som man skulle kunna kalla för exit-fall, dvs. människor som har fått kämpa för att lämna amish. Som ett annat exempel på något som ur vårt perspektiv är problematiskt kan man notera att endast knappt 20 % av invånarna i Holmes County har vaccinerat sig mot corona (genomsnittet för delstaten Ohio är ca 62 %).

En intressant dag går mot sitt slut. Imorgon är det dags för överläggningar med de andra ”stintonians” här på Ohio State University. Tidig lördag morgon är det dags att resa tillbaka till Berkeley och Lafayette igen.

Trevlig helg!

Alexander

UC Berkeley har ingen egen religionsvetenskaplig och teologisk institution. Här finns förvisso Berkeley Center for the Study of Religion, vilket samlar forskare från olika discipliner vid universitetet för tvärvetenskapliga samtal och seminarier, men det finns alltså ingen fristående institution med såväl grundutbildning, forskarutbildning eller forskning i religionsvetenskap och teologi likt dem vi hittar hemma i Sverige. Denna avsaknad är nu emellertid inget som utmärker UCB, utan det gäller för många s.k. public universities här i USA. Inom universitetskonglomeratet University of California finns dock ett antal universitet som har religionsvetenskap, däribland UC Santa Barbara som några kollegor och jag hade förmånen att besöka för några år sedan. Vid de statliga universiteten talar man dock uteslutande om ”religious studies” och i dessa sammanhang har jag inte stött på ”theology” – i alla fall inte som benämning på en institution.

Utbildning och forskning i teologi sköts här vid s.k. divinity schools, de förnämsta är kopplade till privata prestigeuniversitet som Harvard, Princeton eller Yale, eller vid s.k. seminaries. Några av de mer kända ”seminaries” är Fuller Theological Seminary i Pasadena och Southern Baptist Theological Seminary i Louisville. Jag tror inte att det är någon överdrift att säga att det finns hundratals olika utbildningsanstalter som går under benämningen ”theological seminary”, ”school of theology” eller ”divinity school” här i USA. Inte sällan har dessa ”seminaries” ett samfund eller en kyrka som sin huvudman. Varje kyrka och samfund tar alltså hand om utbildningen av sina blivande präster, pastorer etc.

[Av olika, framförallt historiska skäl ter det sig inte likadant i Sverige. Det kan i sig vara en intressant diskussion, men den väljer jag nog att väja för just nu.]

Berkeley är ett utbildningscentrum och därför är det inte förvånande att det även här finns en fristående teologisk högskola. Eller rättare sagt – det finns flera fristående teologiska högskolor i Berkeley eller i Bay Area och flera av dem samlas under beteckningen Graduate Theological Union (GTU). Under hösten har jag förmånen att vara gästforskare där (vilket ger mig tillgång till goda biblioteksresurser och olika seminarier). Idag hade jag också stämt träff med GTU:s dekan – professor Jennifer W. Davidson – för att lära mig mer om GTU och även se vilka möjligheter det kan finnas för olika former av samarbete mellan GTU och min heminstitution i Lund.

GTU är på många sätt, och då i positiv bemärkelse, en extraordinär skapelse. Det handlar alltså om en paraplyorganisation som härbärgerar åtta olika teologiska högskolor och fem teologiska forskningsinstitut. Därtill är fem olika ”seminaries” affilierade till GTU. De teologiska högskolorna som sorterar under GTU har såväl protestantiska som katolska huvudmän. Det var också så allting började. I kölvattnet av andra världskriget och som en del av den ekumeniska rörelsen tog protestantiska samfund och katolska utbildningsanordnare initiativ till det som 1962 blev GTU.

GTU sysslar emellertid inte endast med studiet av kristendomen utan en av medlemsskolorna är Institute of Buddhist Studies, och bland forskningsinstituten (som här kallas ”academic centers”) finns bl.a. Center for Dharma Studies, The Center for Islamic Studies och The Richard S. Dinner Center for Jewish Studies. GTU verkar med rätta profilera sig som en interreligiös och interdisciplinär utbildnings- och forskningsmiljö.

Om man räknar in alla medlemsskolor och underavdelningar så finns det vid GTU mer än 200 lärare och tillsammans erbjuder dessa miljöer över 700 kurser. Huvudfokus vid GTU ligger vid masterutbildningar, forskarutbildning och forskning. Skolan erbjuder inte den mer traditionella ”master of divinity”-utbildningen och utfärdar inte heller s.k. professional degrees. De delarna sköts av medlemsskolorna själva. Utbildningarna vid GTU ackrediteras inom ramen för två olika system, dels via The Association of Theological Schools och dels genom en sekulär ackrediteringsprocss på delstatsnivå.

GTU, som ligger precis strax norr om universitetsområdet på det som i folkmun kallas ”Holy Hill”, har också ett gott samarbete med UCB. Samarbetet yttrar sig bl.a. genom att studenter, doktorander, forskare och lärare vid GTU får åtkomst till UCB:s biblioteksresurser och att doktorander vid GTU fritt kan ta kurser vid UCB.

Det är helt uppenbart att de fristående teologiska högskolorna har varit och är en viktig del av den amerikanska utbildnings- och forskningsmiljön inom det religionsvetenskapliga fältet i stort. Frågan är dock hur ljus framtiden ter sig. Flera av de fristående teologiska högskolorna förefaller ha brottats med olika typer av utmaningar. Det handlar huvudsakligen om finansiering och studenttillströmning, vilket är teman som känns igen även från vårt svenska sammanhang.

För de fristående teologiska högskolor som har sin hemvist inom det som kallas ”mainline protestantism” och därtill kanske är att betrakta som de mer progressiva, har problemen varit långvariga. Rent ut sagt akut blev det i samband med den lågkonjunktur som följde i kölvattnet av investmentbanken Lehman Brothers konkurs hösten 2008. Att de kyrkor som successivt finansierat verksamheten vid ”sina” teologiska högskolor såg sig föranledda att minska finansieringen fick konsekvenser och många ”seminaries” har haft tuffa år.

Men nedgången kan inte bara förklaras av en finanskris utan hänger också samman med att kyrkorna tappat medlemmar och att många av de medlemmar som finns kvar är till åren komna är också en viktig förklaring. Rent generellt har andelen av ”religious nones”, dvs. personer som inte upplever sig tillhöra någon religion, i det amerikanska samhället ökat de senaste decennierna. Denna sekularisering påverkar givetvis också de fristående teologiska högskolorna. Det finns helt enkelt ett mindre behov av utbildade teologer än tidigare. Det har påståtts att de fristående högskolor med evangelikala rötter har klarat sig bättre. Det kan förvisso vara sant men även dessa ”seminaries” står nu inför betydande utmaningar.

När det gäller GTU verkar de rusta sig väl för att möta dessa utmaningar. Det känns bra. Såsom det amerikanska samhället, särskilt på den politiska nivån, har utvecklat sig verkar det finnas ett behov av mer progressivt inriktade teologiska röster.

Utöver ett givande möte med GTU-dekanen gläds jag över ett besök på det som kallas Nordic Kafé [!]. Här fick jag chansen att möta Berkeleystudenter som pluggar svenska. Två av dessa studenter ska till Lund för utbytesstudier till våren.

Ikväll bär det av till Ohio för möten med andra STINT-stipendiater. Mer om det i ett senare blogginlägg.

Varma hälsningar från SFO,

Alexander

Det kan låta härligt med Kalifornien, och det är givetvis fantastiskt att få tillbringa ett halvår här och njuta av nya miljöer, få nya intryck och också få tid till ett äventyr tillsammans med familjen. Men det blir givetvis vardag här också, och rätt snabbt – på bara några veckor – har det som kändes nytt och ovant blivit ganska naturligt och invant. För mig som inte flyttat på bra länge är jag nästan förvånad över hur snabbt det gått att så att säga komma in i rutinerna. Men hur ser då en ”vanlig” vecka ut här?

För egen del har jag kommit fram till att det blir en bra rytm på arbetsveckan om jag tillbringar måndagar, onsdagar och fredagar på institutionen inne i Berkeley. Min undervisning ligger, som tidigare nämnt, på onsdagar kl. 10−12. Tisdagar och torsdagar håller jag mig i regel i Lafayette där vi bor.

De dagar som jag är på plats i Berkeley brukar jag försöka komma iväg hemifrån vid åttatiden. Då cyklar jag de dryga två kilometrarna till pendeltågstationen (vid talar här om BART:en, vilket står för Bay Area Rapid Transit). Tågen går ofta, bokstavligen stup i kvarten, så jag har inte funnit några skäl till att lära mig tidtabellen. Det blir ett byte i utkanten av Oakland, men det brukar gå smidigt. Även om mycket redan känns invant är det ändå speciellt att blicka ut mot bukten och vid klart väder se siluetterna av San Franciscos skyline och Golden Gate-bron. Väl i Berkeley går jag den trevliga promenaden från tunnelbanestationen genom parken med redwood-träd till historiska institutionen som ligger i de västra delarna av campus, dvs. nästan en av de första byggnaderna när man kommer från stationen in på campus. En bra dag då allt klaffar tar jag mig från dörr till dörr på 45 minuter. Det känns helt okej, och på tåget kan man alltid läsa något.

Väl på mitt arbetsrum brukar jag ägna förmiddagen åt undervisningsförberedelser och kontakter med studenterna. Till rutinerna hör också en kaffepaus på Free Speech Movement Café, vilket ligger i det angränsande Moffitt Library. Ibland blir det också några samtal i korridoren med kollegor på institutionen.

Nu är jag förvisso inte smålänning men jag har ändå insett att det givet kostnadsläget här faktiskt inte går att äta lunch ute varje dag som jag är i Berkeley. Såvida jag inte har något lunchmöte så hör det därför till vardagsrutinen därför även här att jag tar med mig en matlåda till jobbet. Det tog ett tag men för några veckor sedan, efter tips från en studievägledare, lyckades jag hitta det rum som går under namnet History Commons. Där finns allt som behövs för att tillreda den medhavda maten.

Eftermiddagarna brukar jag använda till att svara på mail, orientera mig om något nytt vid universitetet som jag inte känner till och kanske skriva litet på ett blogginlägg. Här finns också tid till att läsa sådant som jag inte hunnit med hemma i Lund. Det brukar jag också ägna tid åt på eftermiddagen.

Miljön här kräver en del av den som är gäst. Det ovan nämnda History Commons frekventeras inte särskilt mycket och utöver detta utrymme finns det inte några naturliga mötesplatser som ett fikarum eller gemensam matsal. Ska man ha utbyte med kollegor krävs det att man stämmer träff för en fika eller en lunch alternativt att man går på någon av de otaliga mottagningar som anordnas på sen eftermiddagstid. Att det förhåller sig på det sättet har jag blivit förvarnad om och således varit inställd på. Det är alltså inget som jag är särskilt förvånad över. Eftersom det förhåller sig på det här sättet har jag bestämt mig för att boka in olika möten med olika medarbetare här som sysslar med saker som jag är nyfiken på. Därtill vill jag om möjligt delta i minst ett seminarium på den egna institutionen eller på något av de otaliga institut som finns här. Denna vecka faller det sig t.ex. som så att jag i måndags hade lunch med en medarbetare på den enhet som heter Center for Studies in Higher Education och imorgon ska jag träffa en person på det närbelägna Graduate Theological Union (GTU) samt en av institutionens studievägledare.

De dagar som jag håller mig i Lafayette brukar jag följa Isak och Ella till skolan. Efter att ha kommit hem blir det en timmas arbete. Därefter är det dags för friskvårdstimma, vilket i normalfallet innebär att jag springer en vända på den fina gång- och cykelväg som finns här. Likt t.ex. Hardebergaspåret är det en nedlagd järnväg som förvandlats till gång- och cykelväg. Sträckan, som går mellan ytterkanten av Walnut Creek, via till Lafayette, till Moraga, är cirka tio kilometer och går i natursköna trakter och precis förbi det ganska ansedda Saint Mary’s College of California. Därefter blir det ytterligare lite arbete och i ärlighetens namn också en del snack med Jenny, som oftast också är hemma då. Efter lunch brukar jag åka till biblioteket här i Lafayette. Det är en fin och rogivande arbetsmiljö. Vid 18-tiden brukar arbetsdagen vara slut och jag cyklar hem den dryga kilometern till vårt boende på Lafayette Highlands Apartments.

Att förvalta sin tid så här fritt är givetvis en stor förmån. Hemma i Lund upplever jag ofta tiden som ganska inrutad och uppbokad. Det är en nyttig – och inte helt oangenäm – erfarenhet att vara lite mer för sig själv.

För Isaks och Ellas del är det givetvis skolan som styr vardagsrytmen. Skoldagen börjar 08.15 och slutar 14.53 (!). Undantaget är onsdag då det är sovmorgon och skoldagen börjar 09.24 (!). Det är som jag beskrivit i tidigare inlägg ett smockat schema, som utöver en längre lunchrast bara bjuder på fyra minuters rast mellan lektionerna. Det gäller med andra ord att byta klassrum snabbt. Efter skolan tar läxorna vid, och de kan ta någon timma i anspråk. Ibland blir det bad i poolen som finns här och inom kort kör den av skolan organiserade fotbollen igång och då blir det fotbollsträning eller fotbollsmatch fyra vardagseftermiddagar i veckan – förutsatt att man passerar ”try outs” vill säga.

Jenny tar tacksamt nog ett stort ansvar för marktjänsten men har också hittat ett sammanhang på ett närbeläget crossfit-gym. Hon tränar i princip varje dag och har träffat trevliga träningskompisar där – några av dem har barnen och jag också lärt känna. Därtill är hon ett par gånger i veckan frivilligarbetare i skolan. Där hjälper hon till med kopiering och med utdelning av skolmat. (Att tillhandahålla skolmat är sedan i somras lag i Kalifornien. Kvaliteten på maten kan diskuteras men insikten om att skolmat har en effekt på barnens och ungdomarnas prestationer är bra.)

Och ungefär så där går vecka efter vecka här i East Bay Area…

Ha en fortsatt fin vecka!

Alexander

I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om de e-postmeddelanden som universitetet här i Berkeley som en följd av rådande lag här i Kalifornien skickar ut om någon student eller medarbetare med Covid vistas på campus. Min uppskattning är det alltjämt kommer i genomsnitt ett sådant mail per dygn.

En annan typ av mail som också dimper ned i mailkorgen relativt frekvent har ”UC Berkeley WarnMe” som avsändare och en ämnesrad som inleds ”Violent Crime Reported at…”. Efter aktuell geografisk plats (på campus eller i dess direkta anslutning) följer meningen ”Please note this message may contain information that some may find upsetting.”

Kanske är det jag själv som valt att prenumerera på denna typ av mail när jag för två månader sedan skrev in mina personuppgifter i universitetskatalogen. Tydligen kan man också få meddelandena som sms till mobilen, men den tjänsten har jag inte anmält mig till. Hur som helst kommer det ett par mail från denna avsändare i veckan.

Dessa e-postmeddelanden distribueras av The University of California Police Department (UCPD), dvs. universitetspolisen. Syftet med dessa e-postvarningar är lämna relevanta uppgifter om säkerhetsläget på campus och att möjliggöra för de studenter och anställda som rör sig på campus att vidta försiktighetsåtgärder.

Meddelandena om brottsliga handlingar följer en bestämd mall och inleds med en kort beskrivning av brottet samt plats och tidpunkt för detsamma. Det handlar inte sällan om misshandel, rån eller sexuella trakasserier (ett meddelande häromveckan handlade också om mordbrand i den i tidigare blogginlägg nämnda People’s Park). Därpå följer en mer ingående beskrivning av brottet och en mer exakt angivelse av platsen där och tidpunkten då brottet har begåtts.

Av mailet framgår också hur det står till med offret och vad som hänt med förövaren (om hen är infångad eller alltjämt är på fri fot och eftersökt). Därpå följer ett referensnummer för det aktuella brottsfallet och kontaktuppgifter till polisen. Därpå följer en paragraf där brottsrubriceringen förklaras.

Mailet innehåller även ett antal säkerhetstips från UCPD. Hit hör bl.a. en uppmaning att man på kvälls- och nattetid ska röra sig på ett säkert sätt, dvs. i sällskap med personer man känner, på campus och i dess närhet. För att alla ska känna sig säkra finns det en frivilligtjänst som heter BearWalk, vilket innebär att man möter upp med någon som man kan ta följe med. Det finns även en nattlig ”shuttle”. Utöver detta hänvisar man till de nödtelefoner som finns utplacerade på campus och så givetvis till larmnumret 911.

Mer allmänt hållna mail från avsändaren ”UC Berkeley WarnMe” om hur studenter och medarbetare på olika sätt kan agera för att undvika att utsättas för brott dyker också upp emellanåt. Det kan också handla om olika regler som ska efterlevas, nu senast avseende s.k. scooters och elcyklar, eller om vikten av att under den nyligen timade värmeböljan spara på energi. Ett mer allmänt orienterande mail i början av höstterminen hade bl.a. följande underrubriker ”How to evacuate”, ”Earthquake preparedness”, ”Wildfire smoke”.

Information av detta slag säger givetvis något om säkerhetsläget just här i Berkeley men jag gissar att det även säger något hur man agerar vid dylika hot och händelser här i Kalifornien och på andra ställen i USA. På ett annat sätt än i Sverige sprids information om olika brott och väl polisen larmas blir insatsen i regel omfattande. Ett exempel på detta är givetvis de skolskjutningar som tyvärr sker regelbundet här. Hanteringen av händelserna i Uvalde i Texas i slutet av maj verkar lämna en hel del i övrigt att önska. Vi har t.ex. hört om ett antal förmenta skolattentat – där polisen rusat in på skolområden med dragna vapen – som visat sig vara ”pojkstreck” eller falsklarm. När nerverna är på spänn är riskerna påtagliga. Låt oss verkligen hoppas att det inte blir värre innan det blir bättre.

Det sätt varpå man tänker om säkerheten här vid UCB kan tyckas fjärran från hur vi hanterar dylika ting i t.ex. Lund. Jag är dock inte övertygad om att universitetsområdet i Berkeley utmärker sig jämfört med Lund. I Lund har vi dock ingen universitetspolis utan frågor som jag tagit upp ovan hanteras av den vanliga polisen. Vi har inte heller för vana att skicka ut mail om olika incidenter, men med det inte sagt att det inte begås brott på campus i Lund (för det gör det ju dessvärre).

Från det stora till det lilla: Det känns lite fjuttigt att gå från de stora frågorna till vår familj men om nu någon som läst ovanstående fått för sig att vi vistas i en osäker miljö så vill jag å det bestämdaste dementera det. Bortsett från en incident med en stor polisinsats på området där vi bor är mitt intryck att vi alla fyra känt oss lika trygga här som hemma.

Vänliga hälsningar,

Alexander

Enligt högskoleförordningens 6 kap. 14−15§§ ska det för varje kurs vid svensk högskola eller universitet finnas en kursplan. I denna kursplan ska bl.a. kursens nivå, antal högskolepoäng som kursen omfattar, kursmål, eventuella krav på särskild behörighet samt formerna för bedömning av studenternas prestationer (dvs. typ av examination) anges.

I svensk högre utbildning har alltså kursplanen en (juridiskt) stark ställning. Reglerna och handläggningsordningen för att ta fram en ny kursplan eller att revidera en äldre kursplan, vilken information – utöver ovanstående – som ska finnas i kursplanen samt vid vilken tidpunkt, det vill säga hur långt innan kursstart kursplanen ska fastställas, är rigorösa. Utöver de lärare som ansvarar för kursen är institutionens studierektor indragen i arbetet med kursplanen – ibland tillstyrks också kursplanen av institutionsstyrelsen. När allt arbete på institutionsnivå är avklarat skickas kursplanen via en databas till fakultetsnivån som granskar och slutligen, om allt vill sig väl, fastställer kursplanen.

Detta med att planera kurser och ta fram kursplaner är alltså en ganska reglerad process som kräver ett inte så litet mått av framförhållning. Givet denna apparat och tidsramarna för att utlysa en kurs kan man inte komma med kursidé ena dagen och köra igång undervisningen på kursen dagen därpå. Tur är väl kanske det, men ibland finns tillfällen då en god idé snabbt måste materialiseras i en handfast kurs.

I jämförelse ter sig situationen här i Berkeley nästan som den motsatta. Som lärare kan du förvisso inte bara köra igång en kurs, men en kursplan behöver egentligen inte vara klar innan kursstart och som ansvarig lärare har du i jämförelse med hur vi har det i Lund nästan helt fria tyglar, i alla fall på den typ av mer tematiskt inriktad kurs som jag undervisar på. I kursplanen för min kurs, som alltså har namnet “Gender and Christianity in Modern Europe”, finns förvisso mycket av den information som du kan hitta i en kursplan i Sverige. Detta beror nog dock mer på att jag är formad av vårt sätt att skriva kursplaner hemmavid än eventuella krav här.

Kursplanen rymmer givetvis en beskrivning av kursen, information om läraktiviteterna och inlämningsuppgifter, litteraturlista och läsanvisningar. På eget bevåg har jag lagt till s.k. lärandemål. Det har jag nog inte sett i någon annan kursplan här men det kan kanske bero på att man här inte arbetar enligt den pedagogiska modell som betonar “constructive alignment” mellan olika kursmoment.

Kursplanen innehåller även information om närvarokrav och hur en student som missar ett undervisningstillfälle kan ta igen detta. Därtill innehåller den avsnitt om “Honor Code and Academic Integrity”, akademisk hederlighet och information till studenter som önskar komma i kontakt med enheten för pedagogiskt stöd.

Därtill har jag utformat betygskriterier, vilket jag tycker är ett gott stöd för mig när jag ska bedöma studenternas prestationer. Det blir i bästa fall mer transparent på vad jag grundar min bedömning. Rent generellt tycker jag att betygskriterier kan vara till stor hjälp, särskilt om man har en kurs för första gången eller om man delar en kurs med andra och tillsammans ska dela på bedömningsarbetet. Att mer seniora lärare kan hjälpa sina mer juniora kollegor när dessa ska ta över en kurs genom att redan i förväg ha formulerat betygskriterier ser jag också som ett uttryck för kollegialitet av bästa sort. Men nog med denna lovsång till betygskriterier.

Det finns givetvis något lockande i att som undervisande lärare på egen hand ha ett så stort inflytande över en kursplan och hur undervisningen ska utformas. De långa ledtider som vi av olika skäl har hemma borde vi också göra något åt. Kanske är kontrollapparaten alltför rigorös? Däremot tycker jag att det kollegiala och pedagogiska samtalet om hur man bäst lägger upp och undervisar på en kurs är viktigt. Det tror jag att vi är bra på på många håll hemma. Här har jag saknat ett sådant sammanhang, men kanske handlar det mer om att jag inte riktigt förstått vart jag ska vända mig än att det inte finns här. En engagerad lärare och en av institutionens administratörer har dock varit schyssta och läst min kursplan innan kursen drog igång. Det känns tryggt.

Graden av “lehrfreiheit”, dvs. frihet för läraren att lägga upp undervisningen som hen behagar, är således stor här. Men man talar faktiskt om både “lehrfreiheit” och “lehrnfreihet” (tänk att ett enda litet “n” kan göra så stor skillnad!). I ett system som också värnar “lehrnfreihet” kan det rimligen inte få lov att bli hur tokigt som helst, får då väljer studenterna helt enkelt att söka kunskap någon annanstans. Och vem vill undervisa i ett tomt klassrum?!

Idag är det precis två månader sedan vi kom hit. Jenny och jag tog oss friheten att fira detta genom att vandra i vackra Tilden Park strax öster om universitetsområdet. Som synes nedan är utsikten över bukten fantastisk.

Trevlig helg!

Alexander

Apropå mitt tidigare inlägg om David Lodges fiktiva roman Changing Places blev jag kontaktad av en boksynt läsare av bloggen. Hen tipsade om Sven Delblancs (1931−1992) Åsnebryggan. Dagboksroman (utgiven första gången 1969). Delblanc tillbringade läsåret 1968−1969 som gästlärare här i Berkeley och det är iakttagelser från denna vistelse som står i centrum i boken.

Delblanc hamnade onekligen mitt i händelsernas centrum. Detta var studentradikalismens tid i Berkeley. Debattens vågor gick höga – det handlade bland annat om medborgarrättsfrågor och yttrandefrihet och säkerligen inte så lite om Vietnamkriget. Med tiden gick allt dock över styr. Att studenterna ockuperade en övergiven parkering, som de kom att kalla People’s Park, gav delstatsguvernören Ronald Reagan, som såg universitetet som en plantskola för allehanda vänsteridéer, en förevändning att ingripa på det mest brutala sätt. Han beordrade bland annat in 2 000 man ur nationalgardet för att hantera demonstranterna.

Delblanc hade redan tidigare ställt sig på de protesterande studenternas sida och tillsammans med andra professorer vid olika manifestationer och demonstrationer visat sitt deltagande. Han beskriver också hur han successivt vande sig vid tumultet, våldet och tårgasen på universitetsområdet. Ingående redogör han också för den polisbrutalitet som demonstrerande studenter råkade ut för.

Efter det att soldater och polis natten mellan den 14−15 maj 1969 med våld rensat och utrymt den ockuperade People´s Park dras Delblanc dock mer aktivt med i förloppet. När han vid lunchtid den 15 maj passerar Sproul Hall, vilket är universitetets huvudbyggnad, beskriver han hur han fångas upp av en demonstrerande folkmassa: ”Oemotståndligt förs jag med av folkmassan.” Delblanc blir fast i ett av de mest förödande ”slag” som utspelas mellan studenterna och polis/militär under dessa turbulenta månader. Uppemot hundra personer skadas. Någon avlider till och med av sin skador. Överhetens konfrontativa hållning fördöms hårt av Delblanc: ”Hela detta anfall kom totalt oväntat. Reagan har satt in en terroraktion för att skrämma de radikala studenterna. Parken betyder mindre, den har bara fungerat som lämplig förevändning.”. Den 15 maj var emellertid bara den första dagen av många dagar av sammandrabbning och brutalitet.

Men Delblancs bok handlar även om andra saker (eller är det egentliga olika uttryck för samma sak?). Insiktsfullt, men med ett språk som vi gör klokt i att undvika idag, skriver Delblanc om det amerikanska samhällets utmaningar såsom inkomstklyftor, Vietnamkrigets konsekvenser samt rasmotsättningar. Han konstaterar lakoniskt att de allra flesta vet vari problemen består och hur de kan lösas, men att det inte finns vilja att gå från idé till handling. Delblanc beskriver hur politiker under vissa betingelser inte kan, eller snarast sagt inte vill adressera samhällsutmaningarna och hur det i sådana situationer uppstår ett politiskt rävspel för att slippa att ta ansvar. Rasismen i det amerikanska samhället beskriver han som en sådan fråga – han talar om den som ”en horunge” som ingen vill ta ansvar för. Det finns väl dessvärre mycket som talar för att han kommit till samma slutsats idag.

Som talade han till vår egen tid konstaterar han också att amerikanska politiker bemästrar förmågan att locka fram de mest illvilliga sidorna hos medborgarna. Om det politiska samtalet i samband med valet hösten 1968 skriver han bland annat: ”Det är mer lönsamt att vädja till människors hat och fruktan än till deras förtröstan och hopp.”

Delblancs dagboksroman är som jag ser det mycket läsvärd. Den rymmer mycket mer än vad jag kunnat beröra här. Han skriver till exempel humoristiskt och sant om TV-mediets inflytande (idag skulle vi väl tala om sociala medier), om det nödvändiga i att ha bil i USA (vi liksom Delblanc och hans dotter verkar vara de enda som inte har bil här), om den komplexa relation till sin far (som hela hans författarskap enligt hans egen utsaga på olika sätt cirkulerar kring) och om hippiekulturen i Berkeley.

Läst som ett tidsdokument och del av tidens diskurs framstår Delblanc dock både som fram- och vidsynt. Iakttagelserna han gör är skarpa och bidrar med relief åt vår tids samtal. Det kan naturligtvis handla om den diskussion om akademisk frihet och politikernas påstådda klåfingrighet som vi vid universiteten ofta återkommer till. Men boken adresserar alltså även mer allmänmänskliga frågor, som hur vi hanterar de så kallade samhällsutmaningarna eller väljer att se på och bemöta våra medmänniskor.

Som jag nog nämnt i ett tidigare inlägg har frågan om People´s Park återigen hamnat på agendan. Området – stort som 2−3 fotbollsplaner – ligger på bästa läge strax söder om campus och ägs av universitet. Föga förvånande vill universitetet expandera och bebygga området. Samtidigt höjs röster för att bevara området som just en folkets park. Ideal och verklighet går dock isär. Idag är parken, om det nu ens kan kallas för park, ett tillhåll för människor som av olika anledningar är hemlösa.

När jag för en stund sedan gick för att ta mig en titt på hur parken ser ut idag möttes jag först av en mycket fin graffittivägg som så att säga dokumenterar och hyllar minnet av händelserna under 1960-talets slut. Därefter kom jag fram till själva parken. Det blev väldigt uppenbart att minnet av det förflutna och parken som den ter sig ut idag är två helt olika ting.

Berkeleyhälsningar,

Alexander

…iakttagelser kan jag kanske tillåta mig att dela så här när det går mot helg:

För det första: På kursen som jag ansvarar för har vi den senaste veckan talat en del om religionens förändrade ställning i Europa under perioden 1850-1970. En av forskarna vars böcker vi har läst driver tesen att nyckeln till att förstå religionens förändrade ställning i Storbritannien är 1960-talet. Decenniet innebar socialt, kulturellt och politiskt en sådan omvälvning att kristendomen enligt denne forskare upphörde att vara en gemensam tolkningsram. Decenniet blev så att säga slutet för kristendomen som gemensam diskurs.

Om det stämmer för Storbritannien, eller för Europa i stort, kan man förvisso diskutera men helt klart är att situationen i Nordamerika är annorlunda. Här har evangelikala kristna alltjämt ett stort inflytande, även om andra ideologiska och teologiska yttringar som bekant också kommer till uttryck. Motsättningarna mellan dessa olika grupper präglar i hög grad den amerikanska samhällsdebatten.

Möjligen kan man dock skönja en förändring vad gäller det evangelikala inflytandet även här. Det hävdas det i alla fall i dagens podsamtal i serien The Daily (en podcast från New York Times). I detta samtal med titeln “The Pastors Being Driven Out by Trumpism” drivs tesen att coronapandemin och trumpismen drivit människor från kyrkan. I det förra fallet handlar det helt enkelt om att många av dem som firade gudstjänst innan pandemin helt enkelt inte återupptagit vanan att fira gudstjänst efter det att coronarestriktionerna har lyfts. I det senare fallet – vilket i samtalet illustreras med en intervju med en pastor – driver det starka stödet för Trump i vissa evangelikala kretsar många pastorer till att lämna kyrkan och sitt yrke eller att i alla fall söka sig till sammanhang som inte är lika konservativa.

Just pastorn som intervjuas i podsamtalet är uppvuxen i delstaten Arkansas. Under sina ungdomsår varnades han för guvernören i delstaten, sedermera presidenten, Bill Clinton. Pastorer och andra hävdade helt enkelt att man inte kunde rösta på en man med så låg moral och en så tvivelaktig livsföring. Clinton var, får man nog ändå tillstå, en västanvind i jämförelse med USA:s 45:e president. När pastorn i reportaget inför presidentvalet 2016 insåg detta och därtill publikt konstaterade att det av samma skäl var lika ohållbart att rösta på Trump som det ett decennium tidigare varit att rösta på Bill Clinton kom han att få utstå stark kritik från många församlingsmedlemmar. När han sommaren 2020 efter misshandeln av George Floyd inskred till försvar för Black Lives Matter tilltog kritiken igen. Han lämnade då tjänsten i församlingen.

Men så enkelt som att herdar, till skillnad från sina får, inser att det är fara och färde och lämnar en flock som inte vill ha beskydd är det givetvis inte. (Tveksam liknelse det här – en god herde överger väl aldrig sina får hur inskränkta de än kan tänkas vara…) Det finns pastorer med en mer konservativ agenda som är villiga att ta över där med liberalt sinnade pastorer har lämnat.

Det återstår att se om evangelikala kristna kan behålla sin starka ställning och sitt inflytande i det amerikanska samhället. En sådan händelse som att Högsta domstolen rev upp Roe vs. Wade talar t.ex. för att inflytandet är betydande. Värre än att pastorer byter församlingar är nog emellertid detta med minskat gudstjänstdeltagande. Om det faktum att människor slutar att fira gudstjänst sammanfaller med att de successivt får andra värderingar och kanske till och med slutar att uppfostra sina barn utifrån religiösa övertygelser så kommer den kristna diskursen att bli lika underordnad här som den blev i Storbritannien under 1960- och 1970-talen.

För det andra: På norrsidan gränsar lägenheten vi bor i till Lafayettes begravningsplats. Våra sovrum ligger åt det hållet. Praktiskt kan någon kanske tycka – då blir det väl dödstyst om nätterna!? Nja, inte riktigt. På andra sidan begravningsplatsen är nämligen den 8-filiga motorvägen I-24 belägen. (Lite ironiskt är det att vi någon gång emellanåt klagat på att vårt radhus i Lund på södersidan vetter mot Sandbyvägen. Efter terminen här är det nog slut på den klagosången.)

Hur som helst. Igår tog vi en promenad på kyrkogården. När vi har rundat 2/3-delar av den kulle som begravningsplatsen ligger på ser vi en man som ligger i gruset mellan några gravstenar. Ja, glöm bilden av en gräsbeklädd eller buxbominramad svensk kyrkogård. Här är det så pass torrt och kargt att större delen av begravningsplatsen är grus, sand och gravstenar.

Vi tyckte nog både Jenny och jag att det var konstigt att det låg en man mellan några gravstenar en bit upp i backen, men vad sjutton – det finns en del saker i vår värld som är märkliga. När vi passerat förbi upptäckte han oss och ropade på mig: ”−Sir, can you take a photo of me?”. Det hela blev därmed än mer märkligt, men inte kan man svara nej på en sådan fråga.

Jag tog mig upp till mannen och fördomsfull som jag är sa jag något i stil med att det kanske finns roligare ställen än en kyrkogård för ett foto. Då berättade mannen – som kanske kan ha varit strax över 60 år – att det här var hans plats, dvs. att han hade köpt gravrätten för den lilla yta där han låg. Han berättade att han ibland åkte till sin gravrätt för att tänka på livets förgänglighet och också för att njuta av den plats där han skulle vila när jordelivet var över. Särskilt viktig blev denna ”ritual” de dagar som han upplevde som jobbiga.

Vi talade vidare en stund och han frågade om min europeiska dialekt och varifrån jag kom. När jag berättade att jag kom från Sverige svarade han ”−Hur mår du?”. Det visade sig att han bott i Sverige under senare hälften av 80-talet och stora delar av 90-talet, att ett av hans barn var född i Sverige och att han drivit olika företag i såväl Göteborg som Stockholm. Metropoler som Lund och Borås kände han också till.

Upplyft lämnade jag samtalet med mannen och insåg att det kanske trots allt inte är så konstigt att ligga där i gruset mellan gravarna.

Trevlig helg!

Alexander

För den som vill allmänbilda sig eller orientera sig om vad som händer i angränsande vetenskapliga discipliner är utbudet av seminarier och föredrag vid UC Berkeley minst sagt digert. Om jag hemma är stressad över att jag inte hinner gå på alla de aktiviteter som vi anordnar vid Humanistiska och teologiska fakulteterna, eller för den delen vid Lunds universitet som helhet, så är det etter värre här. Jag är dock fast besluten att under terminen här gå på så många seminarier och föredrag som möjligt. I förrgår hade jag till exempel två evenemang inbokade. Först ett seminarium på temat ”The War in Ukraine and its Consequences for Europe and NATO” arrangerat av Institute of European Studies och direkt därpå invigningen av en utställning på temat ”1700 Years of Jewish Life in German Speaking Lands”.

En kalenderfadäs fick till följd att jag missade seminariet om Ukraina men invigningen av utställningen om judiskt liv i de tyskspråkiga delarna av Europa hade jag förmånen att få vara med på. Platsen för utställningen var välvald. Den var nämligen inhyst på The Magnes Collection of Jewish Art and Life här i Berkeley. Även det var en ny och fin bekantskap. Tillsammans med Center for Jewish Studies stod detta museum som värd för arrangemanget. Utställningen i sig var framtagen av Leo Baeck Institute.

Invigningen inleddes med tal av generalkonsulerna för Tyskland och Israel. Den tyska konsuln – Oliver Schramm – talade om det judiska livets återkomst till Tyskland (särskilt efter 1990) och hur judiska krafter bidragit till att återuppbygga efterkrigets Tyskland. Han underströk också allas vårt gemensamma ansvar för att minnas Förintelsen och att ta avstånd från alla former av antisemitism – ett gift som gör sig påmint även i Tyskland (och på andra ställen) även idag. Den israeliska konsuln – Marco Sermoneta – betonade också han vikten av att minnas de fruktansvärda illdåd som begicks av nazisterna (och andra) men betonade – i linjen med utställningen – historiens komplexitet och att judiskt liv i det tyskspråkiga Europa som tur är inte bara rymmer Förintelsen och minnet av den.

Detta tog professorn i judiska studier, John Efron, fasta på i den föreläsning han därpå höll. Med fokus på det som idag är Tyskland bjöd han på en snabb överblick av judiskt liv från medeltiden fram till idag. Efron tecknade bilden av en omväxlande historia, vilken rymmer både perioder av kraftiga pogromer men också spirande judiskt liv. Perioden 1871−1933 utmålade han som en epok kännetecknad av tilltagande emancipation samt en kulturell och intellektuell renässans för judiskt liv. (Dessa strömningar och dess betydelse för judiskt liv i Europa i stort känner man onekligen igen från Göran Rosenbergs Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek (2021), en bok som vi i olika samtal uppmärksammat på Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund.) Givetvis berörde Efron även händelserna 1933−1945 och han konstaterade också att det dröjde till murens fall och Tysklands enande innan antalet judar i Tyskland ökade.

Och själva utställningen då? Upprinnelsen till den är alltså att det är 1700 år sedan judisk närvaro norr om alperna för första gången nämns i de historiska källorna. Mot bakgrund av detta märkesår har Leo Baeck Institute tagit fram en vandringsutställning som på tolv stora tavlor diskuterar judiskt liv i det tyskspråkiga Europa sedan Konstantin den stores tid. Under rubrikerna ”Migration”, ”Daily Life”, ”Inclusivism”, ”Exclusivism”, ”Acculturation”, ”Achivement”. ”Persecution”, ”Exile” och ”Resilience” får besökaren se och lära sig om 58 föremål som ska fånga den komplexitet och de förändringar som präglar denna period. Utställningen, och mer information än vad som ryms i den fysiska versionen, finns tillgänglig på nätet. Såväl den fysiska som den virtuella versionen är väl värda ett besök.

Vänliga hälsningar,

Alexander