Teaching Sabbatical – UC Berkeley 2022

Long time, no see. Egentligen hade jag för avsikt att skriva fler blogginlägg under december månad. Kanske är det terminsslutet med läsning av studentuppsatser och betygssättning som i någon mån sugit musten ur mig. Kanske är det känslan av att ett härligt äventyr – och en välkommen respit från livet hemma i Lund – går mot sitt slut som gett mig skrivkramp. Nåväl, det blev totalt 31 inlägg under 20 veckor. Kanske ändå inte helt illa presterat av en ovan bloggare.

På listan över potentiella ämnen som jag så att säga inte hann med fanns en redogörelse över vår resa längs Highway 1 under Thanksgivning-lovet och något om de härliga dagarna hos Wendi och dr h.c. Robert Resnick i Pascific Palisades. När det gäller universitetet hade jag tänkt skriva om systemet med tenure track och de återkommande sabbaticals som universitetslärare vid UC Berkeley åtnjuter var nionde termin (en ordning som snarast borde införas hemma).

Två andra universitetsrelaterade teman, som jag alltså istället får utveckla i ett annat sammanhang, rör för det första de utmaningar avseende finansiering som UC Berkeley verkar stå inför (det gäller då den statliga finansieringen som procentuellt sett minskat kraftigt de senaste decennierna). För det andra så hade det, tycker i alla fall jag, varit intressant att lite mer ingående resonera hur vi i Europa blickar mot och jämför oss med universitet som till exempel Berkeley och Stanford. Återkommande kommer delegationer från europeiska universitet till Bay Area – så även från LU – för att ”benchmarka” och låta sig influeras av vad man gör på denna sidan Atlanten. Det fordras givetvis ett mer ingående resonemang för att göra detta fenomen rättvisa, men jag tänker ofta att det inte är riktigt lätt att jämföra – om uttrycket tillåts – äpplen och päron samt att ”it’s all ’bout the money” (för att ta en finkulturell referens från slutet av 90-talet ;)). Men mer om detta någon annan gång och i ett annat sammanhang.

Det har givetvis varit oerhört givande att tillbringa en termin vid Berkeleyuniversitetet. Personer som jag mött – lärare, forskare, administratörer och inte minst studenterna – har varit oerhört välkomnande, vänliga och generösa med sin tid. Samtidigt ska man dock vara ärlig och säga att det kräver litet av den som gästar ett framgångsrikt amerikanskt universitet när det gäller att skapa kontakter och hitta sammanhang, kanske särskilt som covid i alla fall mentalt finns kvar och många arbetar hemifrån. Min strategi för att bemästra detta har varit att bestämma 1−2 möten per vecka (fika eller lunch) med personer jag gärna vill tala med. Även om jag kanske inte höll fast vid min strategi ändå in i kaklet så har detta inneburit en möjlighet att lära mig mycket om Berkeley och de kollegor som arbetar här.

Men kollegor i all ära så är det nog ändå mötet med studenterna som varit det mest glädjefyllda. De studenter som jag mött har varit kunniga och intresserade. Nästan uteslutande har de exemplariskt skött inläsningen inför våra veckovisa seminarier och när det gäller de skriftliga uppgifter som de kontinuerligt lämnat in under kursens gång har jag imponerats av hur väl de alla behärskar det akademiska skrivandet.

Det finns givetvis otaliga lärdomar att dra av en vistelse som den jag snart har bakom mig. En av de mer påtagliga erfarenheterna handlar dock om detta att komma till en ny arbetsplats. ”Checklista för introduktion av nyanställda” är ett dokument som vi har på min heminstitution i Lund och säkerligen på många andra arbetsplatser. Det är inte sällan som jag har tagit emot och välkomnat nyanställda med den checklistan framför mig. Den är tänkt att säkerställa att man verkligen förmedlar allt det som en ny medarbetare kan tänkas behöva veta för att på ett bra sätt kunna utföra sitt arbete och komma tillrätta i miljön. En vinst med att vistas i Berkeley är att jag nu så att säga fått chansen att vara den som sitter på andra sidan bordet, det vill säga vara den nya medarbetaren. Hemma i Lund och på CTR känns ju de flesta rutiner så invanda att det är svårt att förstå att det som är rutin för mig inte är det för någon som är ny i sammanhanget.

Men terminen här i Kalifornien har också varit en upplevelse för hela vår familj. Det har någon gång blivit mig sagt att man inte ska skräppa (fram till nu trodde jag ”skräppa” var ett dialektalt uttryck, men SAOB ger annat besked) över sina barn. Men nu ska jag låta jante flyga och fara. Faktum är att Jenny och jag är mycket stolta över Isak och Ella och hur de klarat av sin utlandstermin. Givetvis fanns det utmaningar i början av terminen, men båda har verkligen lagt manken till när det gäller skolarbetet och för att bli en del av de sammanhang i vilka de rört sig. De har varit med i skolans fotbolls- och basketlag och de har skaffat sig amerikanska vänner. Deras engelska har också utvecklats på ett imponerande sätt, och nu är det inte längre vi föräldrar som kommer med påpekanden om uttal etc.

På Stanley Middle School där Isak och Ella tillbringat höstterminen utses varje vecka ”Wildcat of the Week”. Vildkatten är skolans maskot och utmärkelsen ”Wildcat of the Week” går till en elev som utmärkt sig som en god kamrat eller för sina goda prestationer. Med en skola med ca 1 050 elever är det givetvis inte lätt att ta hem en sådan ”trofé”. Förvisso lätt partisk [dagens underdrift!] men som jag ser det hade Isak och Ella förtjänat denna utmärkelse varenda vecka.

Inte så lite imponerad är jag också av Jenny. Tjänstledig från sitt ordinarie arbete under hela hösten var hon inför vår resa hit nog inställd på att det skulle bli en termin med mycket egentid och kanske bitvis till och med litet ensamt. Så blev det dock inte. Som volontär på barnens skola har hon ett par gånger varje vecka hjälpt till med såväl kopiering som lunchserveringen. Det lilla gymmet Lamorinda Crossfit har också blivit en viktig plats för henne. Minst sex dagar i veckan har hon målmedvetet kombinerat styrke- och konditionsträning och i detta sammanhang fått flera goda vänner. Farligt stark har hon blivit på köpet.

Om några timmar ska vi laga vår nyårsmiddag, och var och en summerar vi nog 2022. För oss som familj blir det givetvis året då ett generöst stipendium från STINT möjliggjorde ett riktigt äventyr fyllt med härliga minnen. Ett sätt att återgälda den generositet som visats oss är givetvis att stå till förfogande för andra som funderar över en liknande utlandsvistelse. Går du i sådana tankar är du varmt välkommen att höra av dig. Mina kontaktuppgifter finns nedan.

Om en vecka är vi åter i Sverige. I veckan som kommer avvecklar vi lägenheten och packar. Med redan nu stänger jag bloggen, önskar gott nytt 2023 och sätter punkt. Eller som vi plägar säga i Lund – dixi!

Alexander

Förra veckan hade jag det sista undervisningspasset på min kurs ”Gender and Christianity in Modern Europe”. Nu återstår för studenterna att skriva sina slutuppgifter (vilka ska lämnas in senast den 14 december) och för mig att bedöma dessa uppgifter samt en seminarieuppgift som studenterna lämnade in för en dryg vecka sedan. Terminen här i Berkeley har onekligen gått mycket fort, samtidigt som det känns som att vi under våra seminarier har hunnit med att diskutera många olika aspekter av kursens tematik.

Att gå på känsla kan förvisso vara bra med för att få ytterligare en bild av hur de tio studenter som gått kursen har uppfattat densamma tog jag strax efter mitten av terminen hjälp av universitetets Center for Teaching & Learning för en mitterminsutvärdering – det man här kallar för en Mid-Semester Inquiry (MSI). Rent konkret innebar detta att en pedagogisk utvecklare besökte seminariet och talade med studenterna utifrån följande frågor:

1. What can your instructor start doing in this class that would help you learn?
2. Is there anything your instructor should pause doing that isn’t helping you learn? If so, please explain.
3. What should your instructor continue doing that is helping you learn?

Efter att ha diskuterat dessa frågor med studenterna (jag fick av förklarliga skäl inte vara med) satte den pedagogiska utvecklaren samman en kort rapport som jag sedan fick ta del av både skriftligt och muntligt. Den muntliga återkopplingen med den pedagogiska utvecklaren var givande, eftersom det då blev möjlighet att tillsammans med en kollega få diskutera möjliga förändringar för resterande undervisningstillfällen eller för undervisning på denna eller liknande kurser i framtiden.

Intrycket som jag fick av mitterminsutvärderingen är att studenterna på det stora hela varit tämligen nöjda med kursen. Som vanligt när det gäller utvärderingar fanns några förslag till förbättringar, och precis som vanligt är det kanske dessa som man som lärare fokuserar mest på. För just den här kursen handlade synpunkterna om att jag som lärare kunde kontextualiserat kurslitteraturen lite bättre och att jag borde använda mig mer av visuella hjälpmedel. Inget av detta kom som en direkt överraskning och i någon mån försökte jag bli bättre på det under kursens avslutande seminarier.

Utöver detta vara det två studenter som menade att talutrymmet under seminarierna lämnade en del övrigt att önska. Som vanligt när det gäller seminarieformen finns det risk att någon eller några tar över och dominerar diskussionen. Eftersom jag låtit studenterna vara ordförande vid varsitt seminarietillfälle vet jag inte riktigt hur man ska säkerställa att alla får lika talutrymme (det blir konstigt att som lärare bryta in för att säkerställa det när en student är tänkt att leda samtalet). Möjligen bör jag nästa gång jag ger en liknande kurs använda mig av någon av de modeller som står till buds för att fördela ordet lika band studenterna. Men med detta sagt är jag inte säker på att det alltid kanske ens önskvärt med en jämt fördelad talartid. Det finns de studenter som föredrar att uttrycka sig skriftligt hellre än muntligt, det finns studenter som kanske inte hinner förbereda sig ordentligt för ett seminarium och därför inte har så mycket att komma med etc. Så länge ingen verbalt kör över andra seminariedeltagare och så länge alla studenter får komma till tals åtminstone en eller ett par gånger under ett seminarium så är jag ganska nöjd.

Utöver mitterminsutvärdering – vilket alltså är ett frivilligt inslag och som sker på initiativ av läraren och med hjälp av en pedagogisk utvecklare – så genomförs också sedvanliga utvärderingar då kurserna går mot sitt slut. Det finns ett särskilt datasystem för dessa utvärderingar – UC Berkeley Course Evaluations – och utöver standardiserade frågor som varje institution lägger till kan undervisande lärare själv gå in och lägga till frågor i enkäten som skickas ut till studenterna. Totalt kan man som lärare lägga till tolv egna frågor i kursvärderingsenkäten. De frågor som lärare själv lägger till är konfidentiella för andra kollegor och svaren på dessa frågor kan bara läraren själv ta del av. Lite senfärdig som jag ibland är har jag inte utnyttjat denna möjlighet till att lägga till eget formulerade frågor, men möjligheten att kunna göra det är god och kanske något att implementera hemmavid. Hur som helst har studenterna som gått min kurs perioden från den 21 november till den 11 december på sig att besvara enkäten. Just nu är det enligt utvärderingssystemet dock bara tre studenter som lämnat sina svar.

En sak som jag dock inte blivit riktigt klok på är hur institutionerna här i Berkeley använder sig av kursutvärderingarna. Att enskilda lärare givetvis använder utvärderingsresultaten för att modifiera och förbättra de kurser vilka de undervisar på ter sig självklart men om det finns något organ eller funktion – likt ett ämnesråd, en grundutbildningsgrupp eller en studierektor – som också får del av svaren på de generella och standardiserade frågorna som ingår i enkäterna som skickas ut till studenterna vet jag inte. Det tänker jag dock ta reda på, särskilt som jag tycker att detta med genomtänkta former för kollegiala samtal om undervisning är viktigt. I mina kontakter med Center for Teaching & Learning noterade jag dock att det i dessa sammanhang talas om “confidential consultations”, vilket kanske tyder på att en annan typ av samtal om undervisningserfarenheter, och att dela med sig av dessa, än vad vi har hemma i Lund.

Varma hälsningar,

Alexander

Eftersom det är ”Reading, Review, and Recitation (RRR) week” för studenterna i Berkeley och helt undervisningsfritt (utöver handledning och repetitionspass) har jag tagit tillfället i akt att besöka kollegor vid den religionsvetenskapliga institutionen vid University of Denver (DU).

DU är ett privat universitet som grundades 1864. Det har cirka 13 000 studenter och ca 2 500 anställda. Den religionsvetenskapliga institutionen är ganska liten men man lyckas ändå upprätthålla en fin bredd och kompetens i alla religionsvetenskapliga subdiscipliner. Inom forskarutbildningen samarbetar man också med den näraliggande Iliff School of Theology, vilket givetvis också bidrar till en teologisk bredd och ett djup i ämnen som till exempel bibelvetenskap och judiska studier.

Redan för flera år sedan blev den institutionen vid LU som jag arbetar vid – Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR) – approcherad av kollegorna i Denver och av internationaliseringsansvariga vid LU om möjligheterna till olika typer av samarbete. En möjlig samarbetsyta är givetvis olika former av studentutbyten, bland annat inom ramen för DU:s satsning på så kallade global masters. I korthet innebär detta med global masters att DU vill sända studenter till olika partneruniversitet under deras fjärde och sista år som ”undergraduates”. Studenterna får efter utlandsåret sin examen från DU men de kan också välja att stanna kvar vid värdlärosätet och efter ett andra år där få en masterexamen vid värdlärosätet.

Redan innan pandemin bröt ut hade vi diskuterat fram ett upplägg för studenter i religionsvetenskap från DU som skulle kunna tänka sig att göra en global master med CTR som utländsk värdinstitution. Pandemin satte allt detta på paus och möjligen vill jag se mitt besök i Denver som ett sätt att återstarta vårt gemensamma arbete. I ärlighetens namn tror jag nog också att min egen institution står bättre rustad för ett samarbete med DU nu än vad vi gjorde innan pandemin. Vi har fler medarbetare – många med gedigen internationell erfarenhet – än på länge och vi har nog också hyfsade ekonomiska förutsättningar för att gå in i dylika samarbeten.

Utöver detta med DU:s satsning på så kallade global masters har vi de senaste dagarna också samtalat om så kallade COIL-kurser. COIL står, som många av er säkert redan känner till, för Collaborative Online International Learning. Min tanke, men här måste jag givetvis samråda med kollegorna på min heminstitution, är att vi tillsammans med den religionsvetenskapliga institutionen i Denver skulle kunna utveckla kursmoduler, och i några fall kanske till och med hela kurser, där kollegor i Denver och Lund arbetar tillsammans. I en tid när alla (såväl studenter som lärare) kanske inte kan eller vill resa utomlands (bland annat av miljöskäl), tror jag att sådana kursmoduler eller kurser kan vara ett sätt för att uppfylla våra mål om att bibringa våra studenter interkulturell kompetens. För lärare som vill samarbeta på det sättet tänker jag också att det kan vara berikande och skänka nya perspektiv.

Men idéerna och möjligheterna tar inte slut med global master-utbyte och COIL-kurser. Finns det kraft och vilja kan man också tänka sig samarbete även på forskarutbildningsnivån. Det sätt varpå man på många ställen här i USA erbjuder olika kurser för både graduate students och doktorander tänker jag att vi kan låta oss inspireras av. Etableringen av forskarskolor i Sverige har förvisso inneburit förbättringar av forskarutbildningen i många humanistiska och teologiska ämnen men för de miljöer där dimensioneringen av forskarutbildningen av finansiella skäl alltjämt är liten (och så är det för många ämnen vid min heminstitution) skulle kanske ett samarbete med till exempel DU om en graduate program course vara av intresse. Genom ett sådant samarbete inbillar jag mig att vi skulle kunna göra kursdelen i forskarutbildningen mer intressant och mindre beroende av läskurser.

Avslutningsvis tror jag också att DU skulle vara en perfekt samarbetspartner när det gäller personalmobilitet. Eftersom många kollegor i Lund redan besökt institutionen i Denver (bland annat i anslutning till den stora konferens som American Academy of Religion emellanåt anordnar i just Denver) och eftersom en handfull av kollegorna i Denver besökt Lund innan det att pandemin bröt ut så tror jag att förutsättningarna för sådana utbyten är goda. Ett sådant utbyte kan givetvis ske i det stora formatet – till exempel genom ett liknande stöd från STINT som det jag denna höst har haft för att vistas i Berkeley – men det kan också se genom kortare vistelser i Denver.

Möjligheterna är som sagt många, och jag är mycket glada för de goda samtalen som jag under två dagar haft med kollegorna i Denver. Väl tillbaka i Lund gäller det att kavla upp armarna för att kunna gå från ord till handling. Men innan dess återstår att avsluta arbetet i Berkeley.

Soliga hälsningar,

Alexander

P.S. En av kvällarna blev jag bjuden på Denver Zoo Lights. Bland giraffer och julbelysning ersattes plötsligt den amerikanska julmusiken med den svenska Luciasången. Det var ganska surrealistiskt att höra en skönsjungande svensk kör i detta sammanhang. Det var nästan så att jag fick hemlängtan.

Vi har haft Thanksgivning-lov. Isak och Ella var lediga från skolan förra veckan och i Berkeley var det undervisningsfritt onsdag-fredag. Med andra ord har jag också kunnat unna mig lite ledigt. Redan innan lovet inleddes kom dock min bror Sebastian på besök, och vi har ägnade en del av vecka 46 och förra veckan till att göra olika utflykter. Jag återkommer i ett senare inlägg om vår tur längs Highway 1 till Los Angeles och vår vistelse i denna stad.

Ett utflyktsmål som vi sparat i väntan på att min bror skulle komma hit var Alcatraz. Vi besökte alla fem denna välkända fängelseö för två veckor sedan. Efter att under uppväxten sett filmer som ”Flykten från Alcatraz” (med Clint Eastwood i rollen som Frank Morris) och actionfilmen ”The Rock” (med Sean Connery och Nicholas Cage i huvudrollerna) blev det onekligen en ganska spännande utflykt. Det kräver en cirka tjugo minuters lång båtfärd för att ta sig till ön. Det är givetvis en faslig massa turister som söker sig hit (ca 1,5 miljoner per år har jag läst), men den guidade turen vi fick var bra och innehöll mycket information. Fängelset är förvånansvärt välbevarat och i hög grad så som man har mött det på tv och film.

Ön som Alcatraz ligger på har genom historien tjänat som fort (från 1850-talet), militärfängelse (från 1910-talet) och sedan som federalt fängelse med högsta säkerhetsklass. 1969 inledde också aktivister ur ursprungsbefolkningen en 19 månader lång ockupation av ön. Nu för tiden är ön alltså turistmål och en nationalpark. Med tanke på öns rika fågelliv är det inte så underligt att det också blivit just en nationalpark under myndigheten National Park Service.

Alla dessa funktioner till trots så vill jag ändå påstå att det är just som federalt fängelse som Alcatraz har blivit världsberömt. Alcatraz fungerade som federalt fängelse under åren 1934-1963.

Eftersom fängelset är beläget på en ö, omgiven av San Franciscobuktens kalla vatten med fruktade vattenströmmar, ansågs det länge vara USA:s mest rymningssäkra fängelse. De fångar som fick tillbringa tid på Alcatraz fick också utstå brutalitet och omänskliga förhållanden, även om situationen förbättrades under det sista decennium som fängelset var i bruk.

Det var av olika skäl väldigt dyrt att driva Alcatraz-fängelset. Att Frank Morris och bröderna John och Clarence Anglin mot alla odds lyckades rymma från fängelset i juni 1962 innebar att rösterna för att avveckla fängelset växte sig allt starkare. Så stängdes också Alcatraz den 21 mars 1963.

Vänliga hälsningar,

Alexander

P.S. För dig som undrat hur det gick i halvmaran i Berkeley den 13 november så kan jag berätta att 4 miles är mer än 4 kilometer (vilket har viss betydelse när man försöker spara på krafterna på en backig bana) samt att det hela slutade på 1:55:24.

Bloggen har fått ligga vilande någon vecka, men det ska jag försöka väga upp den knappa en och en halv månad som nu återstår av vistelsen här i Kalifornien.

Även på Berkeleyuniversitetet och de andra nio universitet som ingår i konglomeratet University of California ligger delar av arbetet nere. Det har, som det också har rapporterats om i svenska medier, nämligen brutit ut en strejk. Det är fackförbundet UAW Academic Workers som sedan snart tio dagar tillbaka låtit sina 48 000 medlemmar strejka. Framför allt är det amanuenser, så kallade GSI

(Graduate Student Instructor), forskare och postdoktorer som strejkar.

Orsaken till strejken är enligt facket att University of California – med sin president Michael Drake i spetsen – inte vill förhandla fram nya och rimliga anställningsvillkor. Facket kräver bland annat att deras medlemmar får en lön som är rimlig i förhållande till levnadskostnaderna i Kalifornien, att de kan få stöd med barnomsorg och att internationella forskare får rimliga villkor. Men framför allt menar man dock att University of California behandlar de 48 000 medlemmarna – som utför en stor del av all den undervisning som sker vid universiteten här och varav nästan alla röstade för att gå ut i strejk – oschysst och till och med lagvidrigt. I det brev till president Drake, som just nu undertecknats digitalt av 9 431 personer som stödjer fackförbundets krav, framhålls också att dåliga anställningsvillkor bidrar till segregeringen. På sikt är farhågan att det kommer att leda till att det endast blir personer som har rejält med ekonomiska resurser som kan studera vid University of California.

Föga förvånande har University of California en annan bild av förhandlingarna och den konflikt som nu föreligger. Man menar till exempel att doktorander som undervisar har bättre löner och villkor än liknande grupper vid andra statliga universitet.

Rent praktiskt påminner hanteringen av strejken om det kommunikations- och arbetssätt som många av oss nog känner igen från coronapandemin. Påbud har utgått från ledningen vid Berkeleyuniversitetet om att undervisningen i så hög grad som möjligt ska fortsätta som vanligt. Mot bakgrund av den viktiga roll som GSI och amanuenser spelar i grundutbildningen (undergraduate studies) här, och särskilt så inom kurser med många studenter, så gissar jag dock att det är omöjligt att upprätthålla verksamheten på ett tillfredsställande sätt. Det är också många professorer och lektorer som sympatiserar med de graduate students och doktorander som arbetar extra som GSI och på det sättet hjälper till med undervisningen. I solidaritet – och för att de inte kan sköta undervisningen på egen hand – kan man således tänka sig att vissa professorer och lektorer ställer in undervisningen.

På campus märks strejken framför allt på två sätt, dels genom att en hel del undervisning ställts in och att det som en följd därav är betydligt färre studenter än normalt som rör sig på campus, dels genom att det vid centrala platser på campus finns så kallade picket lines. Dessa picket lines är mindre demonstrationer/manifestationer där de som strejkar ger uttryck för sitt missnöje. I någon mån kanske man också kan likna picket lines vid en form av strejkvakter.

För egen del har strejken fått till följd att undervisningen förra veckan flyttades till nätet. Detta eftersom en del studenter är lite oroliga över att behöva passera strejkvakterna på vägen till och från undervisningen. Några av studenterna sympatiserar också med dem som strejkar.

Onsdag-fredag denna vecka är det ingen undervisning till följd av Thanksgiving som infaller idag. Det finns inget slutdatum satt för strejken och såvitt jag förstår kommer den att fortsätta tills man hittat en lösning på konflikten. Några befarar också att de ganska fredliga manifestationer bland de strejkande som vi sett på campus de senaste veckorna tar en annan och mer aggressiv form framöver. Man får hoppas att parterna når en lösning innan dess.

Happy Thanksgiving!

Alexander

Den 11 november är helgdag här i USA. Det är Veterans Day. Detta är dagen då man hedrar alla dem som tjänstgjort inom militären. I flera andra länder högtidlighåller man denna dag årsdagen av slutet av 1:a världskriget.

USA:s väpnade styrkor består av sex militärgrenar: armén, flottan, marinkåren, flygvapnet, rymdstyrkan och kustbevakningen. För närvarande tjänstgör ca 1 358 500 personer inom någon av dessa militärgrenar. USA är, som bekant, det land i världen som spenderar mest på sin krigsmakt – nästan 800 miljarder dollar.

Under Veterans Day uppmärksammas alla de som tjänstgjort i USA:s väpnade styrkor. Utöver Veterans Day är även Memorial Day i maj en nationell helgdag, men då hedras endast de som stupat i strid.

I USA finns ca 16,5 miljoner veteraner, vilket motsvarar 6,4 % av den vuxna befolkningen. Av dessa har ca 3,5 miljoner tjänstgjort efter händelserna den 9 september 2011 (huvudsakligen krigen i Afghanistan och Irak). Det finns ett särskilt regeringsdepartement som hanterar ärenden som rör veteraner, U.S. Department of Veterans Affairs. Detta departement har bland annat till uppgift att ordna så att veteraner får tillgång till hälso- och sjukvård och att sköta de 142 begravningsplatser som finns på olika ställen i USA men också på andra kontinenter där amerikanska soldater stupat.

Igår bjöd stadsbiblioteket i Lafayette tillsammans med The Acalanes Chapter of the Daughters of the America Revolution in till ett seminarium på temat “The Vietnam War: Two Perspectives” som en del i högtidlighållandet av Veterans Day. Jenny och jag var där och fick lyssna till två intressanta föredrag. Veteranen Steven Burchik berättade om sin tid i Vietnam 1968-1969. Burchik, som i princip alltid hade med sin kamera, tog under sina år i Vietnamn ca 4 000 foton och skrev nästan varje dag brev till sin blivande fru. Detta material har på senare år resulterat i ett antal böcker och flera föredrag.

Burchik berättade bland annat om hur det var att anlända till Vietnam och vistas i trakterna söder om Saigon strax efter det att Têt-offensiven inletts. Han berättade om hur det infanteri han tillhörde hade i uppgift att patrullera olika områden och att pacificera vietnamesiska byar. Även om det är lätt att tänka på de illdåd som begicks var, menade Burchik, deras uppgift att hjälpa och stödja lokalbefolkningen. Under den efterföljande frågestunden framkom det att många av de amerikanska soldater som tjänstgjort i Vietnam inte gärna talade om sin tid i landet. Burchik hade för egen del inte talat om sin tjänstgöring i offentliga sammanhang på fyra decennier och det var först i samband med pandemin som han gick tillbaka till dessa minnen. Med tanke på att Vietnamprotesterna kanske kan sägas ha haft sitt epicentrum i denna del av Kalifornien – och särskilt i Berkeley – är det kanske inte så konstigt.

Även om Burchik inte nämnde de mörka sidorna av detta krig – vilket är konstigt med tanke på att så många människor miste livet till följd av konflikten – så kom de aspekterna fram i det följande föredraget. Då talade Leslie Ann Pfeifer om sin tid som flygvärdinna på de flyg som tog soldaterna till och från Vietnam (på återresorna gick planen under namnet Freedom Bird). Totalt gjorde hon 75 resor tur och retur till Vietnam. Det var långa flygningar, via Alaska och Japan/Okinawa/Filippinerna till Vietnam. Det handlade om att föra unga män – genomsnittsåldern på de som kom som soldater till Vietnam var 19 år – ut i krig. Väl de skulle resa hem var de inte sällan traumatiserade av vad de upplevt. De tjänstgjorde, betonade Pfeifer, lojalt i ett krig som de inte själva orsakat och kom hem till en otacksam nation. Pfeifer var mycket kritisk till den amerikanska regeringen för ett meningslöst krig men hyllade samtidigt de soldater som tjänstgjort i Vietnam. Men det fanns undantag – och Pfeifer berättade också om ett möte med en soldat som eskorterades hem för att ställas inför rätta efter att ha mördat kvinnor och barn.

När vi idag stannade till på snabbmatskedjan Chick-fil-A i Walnut Creek möttes vi av det uppdukade bordet (Missing Man Table) på bilden nedan och texten som förklarade det symboliska i dukningen. Jag ser det som en illustration hur närvarande det militära och krigets konsekvenser är i det amerikanska samhället. Som svensk kan talet om patriotism och tapperhet – som för övrigt återkommer i så många sammanhang här – te sig underligt (även om vi i Sverige sedan ett antal år har Veterandagen den 29 maj som officiell flaggdag). I en orolig värld framstår dock det faktum att Sverige stått utanför väpnande konflikter i mer än tvåhundra år som det mest underliga, men också något att vara tacksam för. Lite oroväckande är det att vi nu verkar gå en ny tid till mötes.

Imorgon ska vi äntligen utforska hur Frank Lee Morris egentligen hade det under drygt två år under 1960-talets första år. Rapport kommer.

Trevlig helg!

Alexander

De senaste veckorna har nyhetsrapporteringen här i USA uteslutande handlat om mellanårsvalet som alltså formellt sett äger rum idag. Frågan är nog inte om utan med hur mycket Republikanerna kommer att tillskansa sig majoriteten i Kongressens båda kamrar: senaten och representanthuset.

Motsättningarna mellan Republikanerna och Demokraterna är påtagliga. President Biden har de senaste dagarna också använt en mer hårdför retorik när han turnerat med olika demokratiska kandidater i de delstater där opinionsundersökningarna pekar på att utfallet är ovisst. Biden talar om att det inte endast är ett val mellan demokraternas och republikanernas politik utan även ett val mellan en demokratisk ordning och något annat. Det där andra som Biden och hans gelikar anser bör undvikas är MAGA-republikaner med den tidigare presidenten Donald Trump i spetsen. Den sistnämnde har för övrigt alltmer börjat antyda att han kommer att försöka återta presidentposten 2024. Den 15 november förväntas Trump ge besked om den saken.

En aspekt av förskjutningarna i det amerikanska samhället under de senaste decennierna har jag haft förmånen att få skriva om ”Under strecket” i Svenska Dagbladet. Du hittar min text med rubriken ”Kristendomen på väg att bli en rent politisk affär” här.

Men även om medierna huvudsakligen fokuserar på valet till Kongressen (vilket för övrigt påminner om vår upptagenhet vid riksdagsnivån vid våra val hemma) så genomförs idag också en mängd andra val. Det är i och för sig inte så svårt att föreställa sig att det är på det sättet men jag har för egen del inte tänkt särskilt mycket på det tidigare och inte heller satt mig in i dessa olika val. Har möjligen bättrat mig lite inför denna valdag, och tänkte uppehålla mig lite vid dessa val i det som nu följer.

Under vår termin här i Kalifornien bor vi som sagt i staden Lafayette, ca 20 minuters bilväg från Berkeleyuniversitetet. Lafayette ligger i det som heter Contra Costa County och det är också detta county som hanterar valförrättningen på lokal nivå. Vad ett county är är inte helt lätt att överföra till det svenska sammanhanget, men jag tänker mig att ett county storleksmässigt finns någonstans mellan kommun och län, och att ett county i Sverige skulle motsvara en enhet med ett antal kommuner.

De röstberättigade i Contra Costa County har idag att ta ställning i fler olika val. Det handlar givetvis om att välja en senator (valet står mellan demokraten Alex Padilla och republikanen Mark P. Meuser) samt tre ledamöter till representanthuset. Men utöver dessa val till federal nivå genomförs flera val på delstatsnivå. Det handlar om val till den verkställande nivån, och då bland annat val av guvernör (republikanen Brian Dahle står mot demokraten Gavin Newsom), biträdande guvernör, (lieutenant governor), secretary of state (vilket jag uppfattar vara något av en politiskt tillsatt kanslichef som bl.a. har ansvar för genomförande av val etc.) samt delstatens finansminister (treasurer) och justitieminister (attorney general). Därtill har de röstberättigade i Contra Costa County möjligheten att rösta till fyra platser i den lagstiftande församlingen i delstaten.

På delstatsnivå finns det även möjlighet för dem som röstar att ta ställning till sju ”ballot questions” eller propositioner. I någon mån handlar det om frågor som vi i Sverige kanske skulle haft lokala folkomröstningar om, men framför allt handlar det om sakpolitiska frågor som vi i Sverige nog överlåtit till politikerna att ta ställning till å våra vägnar så att säga. Utöver diverse skyltar och plakat för olika lokala politiska kandidater är det dessa propositioner som man möter i olika reklamsammanhang, inte minst på TV. De sju propositioner som röstberättigade i Contra Costa County kan ta ställning till handlar om följande:

• Proposition 1: Förslag om ett tillägg till delstatskonstitutionen rörande rätten till abort och preventivmedel.
• Proposition 26-27: Förslag om nya regler för spel och dobbel (såväl fysiskt som digitalt spelande) och särskilt då rätten att bedriva kasinoverksamheten på mark som tillhör ursprungsbefolkningen (det som vi ibland talar om som reservat). I lagförslaget beskrivs (under rubriken ”Fiscal Impact”) också de ekonomiska konsekvenserna om propositionen går igenom. I detta fall påstås skatteintäkterna bli ansenliga, och dessa intäkter kan bekosta särskilda program för människor med spelmissbruk och även olika åtgärder för att kompensera medlemmar ur ursprungsbefolkningen för begångna oförrätter.
• Proposition 28: Förslag om en satsning om ca 1 miljard dollar för att stärka konstnärlig och estetisk utbildning i offentliga skolor (från kindergarten upp till middle school).
• Proposition 29: Förslag om förstärkning av dialys-vård, till en kostnad av uppskattningsvis ett antal tiotals miljoner dollar.
• Proposition 30: Förslag om att införa en skatt för personer som tjänar mer än 2 miljoner dollar per år. Skatteintäkterna ska användas till olika åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser och för att förhindra skogsbränder.
• Proposition 31: Förslag om förbud mot försäljning av smaksatta tobaksvaror. De hälsovinster som kommer därav beskrivs inte alls lika ingående som de ekonomiska kostnaderna. De minskade intäkterna från tobaksskatt beräknas uppgå till 10−100 miljoner dollar per år.

Även till olika organ i själva countyt genomförs val. Det handlar huvudsakligen om uppdrag som anges som opolitiska, till exempel tretton olika val av domare till olika domstolar på delstatsnivå. Här finns det bara en kandidat till respektive uppdrag så utifrån sett ter sig dessa val som en formsak.

För de enskilda städerna, eller kommunerna, i countyt sker också en rad val. För Lafayettes del sker inget val denna gång men det är val till kommunstyrelsen i det näraliggande Orinda. Här ska tre kandidater väljas till ”city council”. Det finns sex kandidater till de tre tillgängliga posterna. Uppdraget betecknas även här som icke-politiskt, det vill säga kandidaterna anger inte om de är Demokrater eller Republikaner (eller fristående).

I countyt låter också fem kommuner de röstberättigade ta ställning i specifika frågor. Det handlar i några fall om skattehöjningar för att bibehålla eller förbättra kommunal service och i något fall rör det frågor av mer konstitutionell karaktär.

Men det är inte slut med det. I nästan alla av de i countyt ingående kommunerna sker val till skolstyrelsen. I Lafayette School District ska till exempel tre platser fyllas. Det är sex kandidater som kämpar om att få en plats i skolstyrelsen. Ur ett svenskt perspektiv kan detta tyckas som en liten sak men de lokala skolstyrelserna förefaller bli alltmer politiserade. På denna nivå diskuteras, som jag uppfattat det, vilken typ av kunskapsstoff som ska behandlas i undervisningen. Det kan handla om man överhuvudtaget ska ta upp den strukturella rasism som präglar det amerikanska samhället i undervisningen eller hur och om man ska behandla frågan om planetens uppkomst.

I de val som hanteras av Contra Costa County väljer tre kommuner också att låta medborgarna rösta i olika sakfrågor. I det till Lafayette näraliggande Walnut Creek röstar man till exempel om hur man ska finansiera en föreslagen upprustning av skolorna i kommunen.

Avslutningsvis finns det även några så kallade special district (distrikt som inte nödvändigtvis sammanfaller med kommungränserna), för vilka det också genomförs särskilda omröstningar. Så ska till exempel Moraga-Orinda Fire Protection District utse en förman genom val. Ett par specialdistrikt väljer också att låta medborgarna rösta om budgeten för det lokala polisväsendet och ett distrikt röstar om extraskatt för att upprusta publika rekreationsområden.

Det är alltså en faslig mängd val som en röstberättigad här har att ta ställning till. Det finns givetvis olika orsaker till att röstberättigade avstår från att rösta (inte minst de försök som görs av i huvudsak Republikaner för att inskränka möjligheten att rösta utanför själva valdagen etc.) men kanske kan alla dessa val – som ändå fordrar att man är förhållandevis insatt i olika sakfrågor och att man är beredd att ge röstningsförfarandet lite tid – spela in.

Nu hittade jag ingen så kallad ballot från just Contra Costa County, men ett exempel på en röstsedel från Hendry County i Florida kan illustrera hur komplicerat det hela kan te sig. Röstsedeln återfinns nedan.

Efter lite förberedelser inför morgondagens undervisning blir det dags att bege sig hemåt för valvaka. Det blir en spännande kväll och natt.

Hälsningar från ett regnigt Berkeley,

Alexander

Imorgon infaller Allhelgonadagen. De flesta kyrkor firar denna dag den 1 november, men genom reformer 1772 och 1952 firas den i Sverige den lördag som infaller mellan den 31 oktober och 6 november. Detta med hanteringen av helgdagar i Sveriges tidigmoderna och moderna kyrkohistoria – ibland talar vi om helgdagsreduktion – är förvisso intressant men nu tänkte jag uppehålla mig vid den afton som föregår Allhelgonadagen, det vill säga Halloween.

Halloween, eller Allhelgonaaftonen som vi kanske vill kalla den, infaller alltså den 31 oktober och har under 1900-talet utvecklats till en viktigt (tämligen sekulär) högtid i bland annat USA. I kristen tradition inleds med denna afton den del av kyrkoåret då man minns de döda, såväl helgon och martyrer som ”vanliga dödliga” (om detta uttrycks tillåts i detta sammanhang). Historiker tvistar om det är en helt igenom kristen tradition eller om den också har keltiskt ursprung.

Det var migranter från Irland och Skottland som tog seden till Nordamerika. Sen har traditionen som bekant rört sig tillbaka österut och nu är det rätt många som firar Halloween även i Sverige. Även om vi hemma ibland smyckar ut våra hus med diverse attiraljer och barnen går ut och ”hotar” grannar och annat folk med ”bus eller godis?” är det nog ändå en marginell företeelse i jämförelse med det firande som pågår här.

I snart en månad har det legat drivor med pumpor till försäljning utanför livsmedelsbutikerna och i desamma har det travats upp med godis i storpack. Många hus och lägenheter har också varit smyckade i flera veckor, även om intensiteten i utsmyckningen har tilltagit den senaste veckan.

Och sen har vi ju detta med skräckinjagande kostymer. Inne i Berkeley har studenterna klätt ut sig ända sedan i fredags för diverse festligheter och här i Lafayette ordnades en Halloween-parad för de minsta redan i fredags. På Isaks och Ellas skola blir det också parad för de elever som så vill. Eleverna kan också delta i ”Pumpkin Carving contest”. De som önskar delta lämnar sin pumpa när skoldagen börjar och vinnaren koras vid paraden. Ryktet gör också gällande att lärarna nog kommer att bjuda på en hel del godis.

Samtidigt har man från skolans sida exemplariskt informerat om vad som händer under dagen (det mesta är tänkt som en vanlig skoldag) och hur de som inte vill delta i Halloween-firandet har ett eget område på campus där de kan slippa ifrån allt vad pumpor, godis och parader heter.

Det har också gjorts klart att man inte kan klä ut sig till vad som helst. I ett mail har rektor bl.a. skrivit följande: ”It is imperative that we consider inclusivity around costume selections. Please talk with your student to make sure that the costume that they have selected does not portray a stereotyped image of a culture or group of people. In addition, please help students to make sure that their costume is not offensive to any racial, ethnic or religious group, any people with disabilities or illnesses, or any other group of people.”

På nästan alla fronter blir det alltså rätt mycket Halloween idag. Det ska bli intressant att se hur det ter sig på universitetsområdet när jag om en stund kommer dit. Här hemma har vi i bullat upp med rejält med godis i den händelse vi får påknackning.

Detta med Halloween har också en ekonomisk sida. Den amerikanska motsvarigheten till det som tidigare hette Handels Utredningsinstitut och numera går under namnet HUI Research, The National Retail Federation, beräknar att amerikanerna kommer att spendera 10,6 miljarder dollar på kostymer, utsmyckningar och godis med mera som hör till Halloween. (Som en jämförelse kan nämnas att detta är lite mer än vad svenska staten under innevarande år beräknas lägga på rättsväsendet. (Tack till den uppmärksamme bloggläsare som korrigerade en tidigare helt felaktig uppgift!))

Men nu var det egentligen inte en lång harang om Halloween jag ville bjuda på utan snarast några bilder på ett antal utsmyckade hus som vi passerar nästan dagligen. Vår favorit är nog huset på 3433 Moraga Boulevard där ägarna införskaffat bilvrak med mera för att göra ett rejält Halloween-landskap.

Skräckinjagande hälsningar,

Alexander

Under veckan har jag deltagit i två olikartade men högaktuella seminarier. Det första seminariet, som anordnades av Berkeley Center for the Study of Religion gick av stapeln i måndags och hade rubriken ”The Pastoral is Political: Abortion Travel and Religious Activism Before Roe v. Wade”. Under detta seminarium presenterade historikern Gillian Frank (knuten till Princetonuniversitetet) sin forskning om det nätverk av pastorer, präster och rabbiner som under 1960-talets slut och 1970-talets första år försökte bistå kvinnor som trots rådande förbud önskade göra abort.

De aktörer som stod bakom The Clergy Consultation Service on Abortion (CCS) kom uteslutande från mer liberalt sinnade protestantiska samfund och kyrkor samt från progressivt sinnade judiska sammanhang. Kvinnor som sökte sig till CCS kom emellertid från alla olika kyrkor och samfund, även de där kyrkoledningen mycket tydligt tog avstånd från abort.

Prästerna och rabbinerna som stod bakom CCS erbjöd kvinnorna samtal men framför allt erbjöd de information om mottagningar i andra länder (t.ex. Japan, Mexico och England) som på ett säkert kunde utföra aborter (man förde också förteckningar över vilka kliniker som skulle undvikas). CCS utvecklades med tiden allt mer mot en resebyrå för kvinnor som önskade få råd och information inför en abort. Frank talade under presentationen om CCS som ”wholesale abortion business” och använde uttryck som ”comprehensive travel packages”.

De liberalt sinnade pastorer, präster och rabbiner som stod bakom CCS var övertygade anhängare av kvinnors rätt till abort, den hållning som i dagens USA benämns ”pro choice”. Deras initiativ grundade sig i övertygelsen om att många kvinnor inte sällan riskerade livet när de sökte upp illegala abortkliniker i hemlandet. De önskade med andra ord bistå kvinnorna för att så långt som möjligt undvika onödigt lidande och lindra vad de beskrev som en hälsokris.

Med en mer liberal abortlagstiftning (Roe v. Wade, 1973) kom CCS att spela ut sin roll. Men man kan tänka sig att berättelsen om CCS, i och med att allt fler delstater i USA nu intar en alltmer strikt hållning till abort, fått förnyad aktualitet. (Utvecklingen i en mer restriktiv riktning lär fortsätta eftersom Högsta domstolen i det rättsfall som går under namnet Dobbs v. Jackson Women’s Health Organization tidigare i år kom fram till att konstitutionen inte ger någon vägledning i abortfrågan och att frågan således är en delstatsangelägenhet.) När nu lagstiftningen i flera delstater återigen påminner om läget före 1973 finns det kanske ånyo behov av det stöd som organisationer som CCS erbjöd.

Nåväl. Även om abortfrågan är minst sagt flitigt omdiskuterad här i USA så är det nog ändå det andra seminariet som jag bevistat denna vecka som är av störst intresse i en blogg som denna (vilken är tänkt att fokusera på universitets- och högskolerelaterade frågor).

Det andra seminariet arrangerades av historiska institutionen och var egentligen mer av ett panelsamtal än ett regelrätt seminarium. Det gick också under beteckningen History Colloquium. Vi som var på plats fick hur som helst lyssna till Harvardprofessorn och Kinakännaren William C. Kirby som alldeles nyligen kommit ut med boken Empires of Ideas: Creating the Modern University from Germany to America to China.

I fokus för Kirbys bok står framväxten av starka forskningsuniversitet och han drog linjer från Humboldts universitetsideal, artikulerade under 1800-talets första decennier, via 1900-talet – då Kirby menar att starka amerikanska forskningsuniversitet dominerade scenen – till dagens Kina. Sett till olika universitetsrankings förefaller flera kinesiska universitet ha framtiden för sig. (Vad dessa rankings egentligen fäster vikt vid var i och för sig något som diskuterades under seminariet.)

Kirby verkar vara oroad över situationen för de stora statliga amerikanska universiteten till vilka bl.a. Berkeley hör. Han menar att den (del)statliga finansieringen av dessa institutioner har minskat kraftigt de senaste åren och att detta är ett uppenbart problem.

Diskussionen som följde – där tre professorer från historiska institutionen och sedan auditoriet fick möjlighet att göra inspel och ställa frågor – handlade en hel del om de ”stora” frågorna, dvs. i detta sammanhang akademisk frihet och kollegialitet. Även om detta är frågor som diskuteras vid såväl europeiska som amerikanska universitet blev det inte riktigt klart för mig hur Kirby menar att kinesiska universitet hanterar dessa frågor och på vilket sätt det eventuellt kan ha betydelse för de institutioner som i framtiden kan berömma sig med att vara världsledande forskningsuniversitet.

Under diskussionen var det fokus på USA. Ett problem som verkar särskilt påtagligt i USA är förhållandet mellan den politiska nivån och universiteten. I Sverige kan vi ondgöra oss över politikers klåfingrighet men i regel åtnjuter universitet och högskolor ett högt förtroende hos såväl politiker som allmänhet och politikernas påverkansförsök får nog i jämförelse anses vara begränsade. I USA finns däremot en historia av politiker som inte har förtroende för de statliga universiteten (Ronald Reagan är ett historiskt exempel när det gäller UC Berkeley, men det finns som bekant också mer nutida exempel). Förtroendefrågan är en sak men intrikat blir det onekligen när samma politiker beslutar om universitetens finansiering. Man kan lätt föreställa sig detta som en orsak till den minskade offentliga finansiering som berörts ovan.

Två spännande seminarier som behandlade två frågor som vi helt klart kommer att höra mer om.

Innan det blir helg återstår ett handledningssamtal med en student. På kursen som jag har är det nämligen dags för studenterna att börja planera sin avslutade miniuppsats.

Trevlig helg!

Alexander

I några tidigare inlägg har jag berört sportens starka ställning vid amerikanska universitet och högskolor. Nu har jag undersökt detta lite närmare vad gäller just UC Berkeley och kan komplettera de uppgifter jag tidigare lämnat.

Vid Berkeleyuniversitetet finns trettio lag i diverse olika sporter och det finns ungefär lika många lag för kvinnor som för män. Totalt är fler än 850 studenter aktiva i dessa olika lag.

Atleterna håller mycket hög klass och steget från collegeidrott till professionell idrott är inte långt. När vi i lördags kväll såg Cal spela mot Washington Huskies i amerikansk fotboll uppmärksammades detta genom att en rad olika tidigare idrottare vid UC Berkeley hyllades och fick ta plats i universitetets Hall of Fame. En av dessa var fotbollsspelare Marshawn Lynch som efter sin tid i Cal bl.a. gick vidare till Seattle Seahawks och spelade tolv säsonger i NFL och bl.a. vann Super Bowl 2014.

Men framgångarna inskränker sig inte bara till amerikansk fotboll, även om det jämte basket är den mest populära sporten hos åskådarna. Sammantaget för alla lag vid UC Berkeley som helhet så har Cal haft stora framgångar och genom åren vunnit 98 USA-mästerskap i 15 olika lagsporter. Till detta kommer 324 individuella mästerskapstitlar. Men även internationellt har studenter vid eller alumner från UCB stått sig väl i konkurrensen. Tillsammans har atleter härifrån kämpat sig till 223 olympiska medaljer, varav 121 guldmedaljer. I de olympiska sammanhangen lyfts ofta simning fram.

Särskilt framgångsrika torde idrottare med sina rötter här varit vid OS i London 2012. I marknadsföringen proklamerar universitetet med rätta stolt ut följande: ”If UC Berkeley were its own country in the 2012 Olympics, it would be sixth in the world for the number of gold medals earned, tied with France and Germany.”

Det är rimligt att anta att collegesporten är viktig både ur marknadsföringssynpunkt och ur ett ekonomiskt perspektiv. Gissningsvis bidrar goda möjligheter till närmast professionellt idrottande att studenter väljer sig att söka till UC Berkeley. Att ha framgångsrika lag i olika sporter bidrar säkerligen också till studentlivet rent allmänt, och det kan nog också locka studenter. Ekonomiskt måste det också vara en god affär – här är det dyra biljettpriser och rejält med ”tröjor och dekaler” (för att få göra en finkulturell referens) som vi fans villigt betalar för. Gissningsvis hålls dock de ekonomiska transaktionerna som rör California Athletics (som ”universitetssportklubben” heter formellt sett) isär från universitetets övriga ekonomi. Av räkenskaperna framgår att den totala omsättningen 2021 uppgick till drygt 94 miljoner dollar och att vinsten var ca 3,5 miljoner dollar. Även om 2021 var ett pandemiår talar vi alltså om ca en miljard räknat i kronor!

Men alla av oss platsar kanske inte i olika elitlag. För några av oss kanske en träningsanläggning av Gerdahallens snitt är en tillräcklig utmaning. För oss som tänker så finns Cal Recreational Sports. Härigenom erbjuds bl.a. badminton, basket, bordtennis, friidrott, gruppträning, löpning, simning, styrketräning, volleyboll. För studenter ingår medlemsavgiften i terminsavgiften (”tuituon and fees”) och för universitetsanställda kostar det 670 dollar per år.

För dig som när du läst denna text – och för den delen även tidigare blogginlägg – och känt dig förvirrad över att jag ibland skriver ”UCB”, ”Cal”, ”UC Berkeley”, ”Berkeley”, ”University of California, Berkeley” eller ”Berkeleyuniversitetet” så vill jag berätta att jag i regel använder dessa benämningar synonymt. Det kan vara förvirrande. Men snart ska det bli ordning och reda. Universitetets rektor har nämligen beslutat om att inrätta en s.k. task force under marknadsföringsavdelningen med syfte att ”developing a naming framework for identifying the campus moving forward”. Bakgrunden förklaras som följer: ”While those of us within the campus community have learned to use these various names [se mina exempel ovan] interchangeably depending on the context, our identity is less clear to those outside our community. We recently found that 65% of respondents to a national poll did not know that UC Berkeley and Cal are the same university.”

Jag är rätt övertygad om att likheterna mellan UCB och mitt hemuniversitet är stora, och även här tror jag att det kan finnas fog för att tala om igenkännandets glädje! 😉

Men åter till sporten, men nu på ett annat sätt. Stanley Middle School – den skola där Isak och Ella går – har saknat tränare till soccer. Jenny och jag har här sett vår möjlighet att ta ett steg vidare i tränarkarriären och ställer därmed upp som tränare de kommande veckorna. Efter try-outs häromveckan kör den ordinarie träningen igång i eftermiddag. Det ska bli kul!

Soliga hälsningar,

Alexander

P.S. Bears förlorade lördagskvällens match med 21−28. På lördag ska Bears möta Oregon Ducks. Det blir nog dessvärre också tufft.